Kanske blir det rätt nu?

Du kan sitta där, bland vinterskor och ångande bussrutor. Ingen som ser på någon, alla som pratar lite för högt. De som pratar i mobilen och avslöjar allt om sina liv fast de ljuger för sig själva om att de inte är öppna på något sätt. Så du sitter där, på avtvättbart tyg, håller in dina lår, dina fötter. Placerar dina kassar så gott det går, undviker fyllot på sätet mitt emot dig, undviker hans spruckna ögon. Undviker döden.

Själv står jag i mitten. Hunden nosar ivrig på allt och alla och jag har på mig min tjocka vinterrock. Du ser mig inte, jag ser definitivt inte dig. Jag längtar efter min Roshilda som kommer med tåget i morgon. Hon med skinande blont hår, vackra blå ögon och sprucket sinne. Som en skål som rinner ur, från allt och det som den är. Hon som pladdrar på, hon som kanske gör min själ lite mindre ensam. Konstnärlig, tankemässigt klok. Publiken går ut men vi stannar kvar ivrigt kyssande. Men sen är filmen över och närvaro krävs. Så då får vi se. Om alla löften till alla höfter blir sanningar. Vem vet?

Kanske är hon rätt?

Hits: 0

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: