Kärleken till sin mor

Bara så ingen missupfattar mig. Jag tycker om min mor och jag misstänker att hon tycker om mig med. Men vi har en komplicerad relation, mest på grund av det faktum att hennes hem blivit invaderat av hennes snart 38-åriga son.

Det är ingen normal situation, varken för henne eller mig. Vi har alltid haft svårt att kommunicera, i alla fall sedan jag blev vuxen och då är det svårt att trängas i en liten tvåa. Det är så mycket som måste jämkas att man blir alldeles yr bara man tänker på det.

Vi gör så gott vi kan tror jag, men i sista änden så funkar det bara inte. Min mor är mycket… ska vi kalla det viljestark och själv är jag ju envis som en åsna så vi fastnar lätt i kommunikationen. Att vi sedan inte pratar med varandra gör ju inte det hela lättare.

Sen ställer ju min mors sjukdom till det hela lite. Jag glömmer tyvärr bort det ibland och drar felaktiga slutsatser av det hon säger så det hela krånglar till det hela änn värre.

Kort och gott, det är inte meningen att man ska bo hos sina föräldrar när man är vuxen. Det funkar när man är liten och behöver vägledning i livet, det funkar när man är tonåring och behöver de basala behoven tillgodosedda. Men att bo hos sin mamma när man är vuxen funkar bara inte. Det är inte meningen man ska göra det. Man har utvecklat en egen vilja, egna vanor, egna levnadsätt. Att då bli ihoptussad med sin mor är som att tända stubinen på en stor bomb och hoppas att den inte smäller av.

Men som sagt, tro inte annat än att jag älskar min mamma. Men helst på lite avstånd.

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.