Krumsprång

En snorbra dag ligger framför mig. Kanhända lite folkligt uttryckt med likväl sant. Jag bara känner det i kroppen att det blir en bra dag. Solen, den gudomliga solen, skiner på en näst intill molnfri himmel, kaffet smakar precis som det doftar, hund och katt är glada och jag mår så vansinnigt obakis att det är en fröjd att leva.

Det är annat än de millioner söndagar när jag vaknat med bultande hjärta, en känsla av akut illamående och en känsla av att hela världen snurrar och att jag kommer ramla av planeten och falla rakt ut i svarta rymden. Att vara nykter passar mig. Jag trodde aldrig jag skulle säga det, jag har raljerat över mina dagar som byfyllo och försvarat dem in till döden. Men en dag som idag känns det som ett ofantligt slöseri med viktig tid att dricka sig berusad.

Men, återigen detta men, inom mig, djupt inom mig är jag rädd för att vara redo. För det är en gammal vän jag funderar på att ta farväl av. Man kan vända och vrida på saker tills man kräks av yrsel, men alkoholen har gett lika mycket som den tagit. Ända tills det sakta men säkert började nalla på mig och ta mer och mer av det som är jag och det som är mitt liv.

Jag vill gärna kunna ta en cider eller lite likör. Eller dricka en riktig kall öl i solen. Men det är nog som de säger, det går inte om man är missbrukare att koppla ett grepp på demonen. Fan också.

Fast som sagt. Mår jag så här så behöver jag inte ruset. Det har spelat ut sin roll. Det behöver inte lugna ångesten, det behöver inte vagga mig till sömns, det behövs inte för att tiden ska gå. Vad finns då kvar av ett behov?

Nu bubblar jag av glädje. I vetskap om glädjens skörhet, men jag ska inte fundera för mycket på att allt kan gå sönder igen. Nu ska jag bara njuta av livet.

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.