De har varit så många, kvinnorna i mitt liv.

Från min moder till polisen som grep mig.

Alla dessa kvinnorna har förtrollat mig sedan jag föddes och den viktigaste av dem höll mig för första gången. Många vackra, så oändligt vackra. Visserligen, det är sant, några riktigt fula har det funnits med. Fula själar med fula skal.

Lärarinnan med pekpinnen, hon som bestämt sig för att ge sig själv makten att berätta för mig vad jag tyckte och tänkte och vilka känslor jag levde med. Hon som berättade för mig att de oftast var fel och sedan i samma andetag kräktes upp de ”sanna” svaren på allt det där. Hon som bestämt sig för att gud fanns i hennes liv och därmed i mitt, även när jag berättade för henne att min gud var död och begraven och att jag klarade mig utmärkt utan hans hjälp.

Det fanns några få till. En sval granne som pekade på mig med darrande pekfinger medan hon svor inför himlen att det var jag som gjort fel, vilket fel det är måhända vore, oavsett om jag varit där eller inte. En kvinna bakom en kassa som skrek att jag stulit efter att jag betalt för mycket för mina varor. En och annan dam jag älskat men som när kärleken dog visade sig vara en ödla under sminket.


Kvinna på stenmur
Det finns så många kvar av kvinnorna, endast som skuggor, kvar i mitt minne. Jag kan inte längre komma ihåg deras ansikten, bara det jag kände.

Dock ha de varit få, de fula kvinnorna.

De allra flesta kvinnor i mitt liv har varit oändligt mycket vackrare än jag någonsin förtjänat se eller ta på. Eller bli tagen av.

Jag har staplat missbruk på missbruk, som en mur mellan mig och alla andra. Musik, alkohol, sex, våld, lögner, mat, socker, städande och smuts. Mig själv.

Kvinnorna har alltid varit högst upp på muren. Deras kroppar, ansikten, hår, ljud, röster, tankar, känslor, deras sätt att visa kärlek och deras sätt att visa avsky.

Jag umgås hellre med en kvinna som är full av fel än en perfekt man. Män är alltid fulla av sig själva och det som rinner över kanten på dem är även det dem själva.

Så nog är jag tacksam. Har hopp om fler, framtida, värmande armar och ben, mjuka kyssar och skor avslängda på hallgolvet.  Men, även om den senaste visar sig vara den allra sista, jag bugar mig inför de minnen ni givit mig.

Jag ber även om ursäkt för de minnen jag gav er.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.