Litium, vän eller fiende?

Det glunkas om att jag kanske ska börja med Litiumbehandling.

Så jag gör som jag brukar göra inför något nytt. Läser på om det hela. Den som vet är förberedd liksom. Ju mer jag läser om det hela, ju kallare blir jag i själen. Det är inget att leka med, den där medicineringen. För mig verkar det rent livsfarligt att plocka i sig det där. Biverkningslistan är lika lång som vägen till Berlin och alla dessa prover man ska ta och göra och återigen ta får mig att tvivla på att jag kommer ha vare sig blod kvar eller urin nog i det här livet.

Så är det värt det? Jag smakar på frågeställningen och kommer fram till att jag inte vet. Frågan är om jag ens är rätt person att  uttala mig om det. Visserligen, det gäller mig, det är min kropp som skall behandlas. Men när det gäller hur mycket mina problem ställer till det för människorna runt mig vet jag inte. Det kan bara de svara på och jag blir allt mer rädd för svaret. Jag kan bara böja huvudet och be om nåd. Kanske är medicinerna som flyter i mitt blod räddningen för de jag älskar.

771091_8f51e8534d_m

Just nu lever jag i dagar när sömnen ställer till det. Frånvaron av den eller närvaron av en sömn som inte ens ger vila i tre sekunder. Eller en sömn som mest liknar medvetslöshet där jag proppat i min varje rogivande piller vården erbjudit mig. Mardröm efter mardröm piskar mot mig. Jag tar inte av mig kläderna på kvällen, så att jag kan fly så fort jag bara kan när en mara hotar att döda mig och sudda ut min existens. Om jag är påklädd kan jag gå från noll till hundra på en gång. Dessutom, om jag inte kan somna alls så är det ju praktiskt att vara beredd och klädd. Lite som när jag gjorde lumpen och man aldrig tog av sig kängorna när man lade sig för att sova i tältet. Det kan smälla precis när som helst.

Så jag lever i mina kläder, byter bara kalsonger och strumpor, ibland byter jag tröja och byxa med, men jag blir aldrig naken inför världen. Endast i duschen, men då är jag ändå utom räckhåll från sömnen, ett litet tag.

Är det inte så schizofrena gör?

Det var det som var så bra med alkoholen och alkoholisten i mig, när jag väl släppt monstret helt och fullt fritt. Jag kunde alltid lita på att sömnen blev fri från mardrömmar, fri från minnen överhuvudtaget. Det var bara vid de tillfällen när jag var tvungen att sluta dricka för några dagar, när abstinensen var som värst, som sömnen blev kaotisk och förvriden. Då flöt sömn och vakenhet ihop och mardrömmarna fylldes av varelser med degvita ansikten och lemmar, de såg ut som penslade av ägg. De där degblanka figurerna dansade då fritt. Men jag visste alltid att det skulle gå över, bli bättre med tiden och sedan kunde jag ju trösta mig med att börja dricka igen. Snart.

Nu återkommer de där degblanka ansiktena i drömmarna igen. Jag vet inte varifrån de kommer. De bor väl djupt ner i mig kan jag tro. Det enda som skiljer livet om nätterna nu från då är att jag vet att jag inte kan döva mig med alkoholen. Inte längre. Inte mer. De dagarna måste få vara borta. För återkommer de så blir jag degvit själv.

Så kanske är det bäst att fylla blodet med grundämnen och falla fritt.

 

Enhanced by Zemanta

Hits: 0

6 tankar på “Litium, vän eller fiende?”

  1. Nä men du vet hur det kan vara då och då. Jag brukar ju bara behöva några tysta timmar eller dagar, sen går det över av sig själv. Så jag väntar och hoppas du gör det med.

  2. Jag tycker nog att du ska ge det en chans.. Så som det är nu är ju inte hållbart för någon – allra minst för dig själv. Det är pissigt att man är så styrd av mediciner,
    Sen som Sophia skriver, meditera, bara stänga av allt. Kasta ut mig och Dipp och stäng av musik, eller om du lyssnar på något avslappnande.
    Sen gör jag som du sagt, åker hem till din mamma för någon natt.

    Just nu är du ett vrak och jag älskar dig lite för mycket för att vilja se dig sån….

  3. Jag tycker banne mig jag provat allt från tänka på nästippen till raket till månen :-) Men det är ju så, att man nog får leta efter saker som ligger utanför själva den medicinska vården för att kunna få en fungerade kombo, helt klart. Men dansa? Du har då inte sett mig dansa, det är varken frigörande eller vackert. Men lite lustigt att skåda kan jag tro :-)

  4. Känner verkligen igen mardrömskänslan, hemskt. Men funderade på en annan grej. Har du provat något annat än olika mediciner? Alternativ Terapi/medicinering? Funkar såklart inte för alla, men är till stor hjälp för en del. Läs scar tissue av Anthony Kieds (stavning) om du inte gjort det. Så får du en liten aning. Sen såklart meditation yoga frigörande dans och allt annat. Man förlorar ju inget på att försöka.

    Och nej jag är inte så insatt i sånt egentligen. Vet att det låter flummigt, men en del av det hjälpte mig när jag slutade punda.

Kommentarer är stängda.