Livet är en vacker gåva, glöm aldrig det.

Vi har flugfångare i vardagsrummet.

En påminnelse om att sommaren inte är slut än. Den är dock i slutet av sin livstid. Darrar lite, hostar sig fram. Den är lite sjuk, inte så att det hindrar den, än, men den vet att slutet är nära. Regn och mörker och kyla står och väntar på sin tid.

Skolorna börjar, barn och ungdomar skall lära sig inför livet. Mattematik och geografi. Siffror, när blev Gustav Vasa kung, när blev Norge fritt? Sådant är viktigt. I alla fall i mina ögon. En del tycker annorlunda och så är det väl med det mesta.

Vi har alla olika viljor och önskningar. Själv har jag levt mitt liv utan att vilja speciellt mycket men önskat så mycket det bara är möjligt. När jag var 15 var jag övertygad om att jag skulle bli rockstjärna. Jag drömde om stora hus och turnébussar. Men livet blev inte så.

Istället har jag tillbringar större delen av min arbetstid i vården. Tagit hand om andras önskningar och mål. Försökt lindra och bota med hjälp av alla de andra som verkat vid min sida. Jag arbeta och arbetade, lät familj och vänner glida undan mina händer. Jag vet inte ens om jag brydde mig om att det var så, för det var roligt att arbeta med gamla människor. Jag lärde mig något varje dag av de människor som redan levt det mesta av sina liv och samlat på sig erfarenhet jag inte var i närheten av.

ssk

Vi hade kul, där på jobbet. Fick fortfarande gå i korridorerna, nu får mina före detta kollegor springa och springa för att hinna med. Det är så sorgligt kan jag tycka.

Jag utbildade mig till sjuksköterska, det tog tre år på högskola och för varje minut njöt jag av att lära mig. Sög girigt i min andras kunskap och gjorde den till min egen. Hela tiden gick studierna före allt annat. Jag jobbade dessutom extra medan jag läste. Minuterna hemma blev allt färre.

Det började slita på mig. Inte för att jag märkte det, men familjen blev lidande igen, även fast jag fått en ny familj efter att den gamla gått sönder totalt och jag gick min egen väg.

När alla studier var klara började jag jobba. Igen var det allt jag gjorde, varje minut var fylld av mitt arbete. Jag åtog mig allt mer. Blev chef gubevars och hade en hopfällbar säng på kontoret. Men ju mer jag sprang ju mindre fick jag gjort. Mina sjukdomar blev allt mer märkbara, för mig och för andra även om varken jag eller de runt mig förstod inte riktigt vad som var fel.

Veckorna blev skeva, jag sov knappt en blund på vardagarna medan helgerna gick åt till att återhämta mig genom att sova mig genom nätterna och dagarna. Igen, återigen, kom mina barn i kläm. De kommer ihåg mig som en far som ständigt sov när de var hemma hos mig. För klart, jag var ensam igen, ingen familj förutom mina barn, nog så viktiga, men jag svek dem.

Till slut gick jag sönder totalt. Drack för att kunna sova, drack för att stå ut, drack för att lindra stressen, drack för att stå ut men ångesten som tog över mitt liv. Jag kunde inte längre sitta stilla mer än några få minuter. Personalmöten och utbildningar blev en enda mardröm på grund av att jag var tvungen att sitta stilla, över att dörrarna var stängda på mötena. Ångest, mer ångest, mer än jag orkade bära. Så jag gick sönder.

Precis som sommaren gör nu. Jag är evigt tacksam över att jag lever, för det var inte tänkt så. Jag gjorde mina försök, skämdes över dem. Svajade mig genom livet. Än här, än där. Vägar som gick åt olika håll.

Livet är en vacker gåva, glöm aldrig det.

 

 

 

Enhanced by Zemanta

Hits: 0

5 tankar på “Livet är en vacker gåva, glöm aldrig det.”

  1. Nja men att skriva ett halvt kapitel om året funkar inte! Vi vill ha dina ord på pränt, på riktigt, världen for inte gå miste om din begåvning. Okej, jag vill kunna visa boken och vara mallig över att jag är vän med dig…
    Skriv!

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.