Livet under en markis.

Klart jag vill tillhöra medelklassen.

Jag sitter på balkongen, vakar över Viskafors, som Batman, men utan kostym som skaver. Där jag sitter ser jag Viskan, tågspåret och vägen som bär hit och ifrån. Det finns tre sätt att komma hem på. Med båt, med bil eller med tåg. Man kan ju gå med men det verkar överkurs.

Mina funderingar blir till grubblerier. Medelklassen och arbetarklassen är de som bär upp landet. Jag tillhör den klass, de kastlösa, som tär på vårt land. Jag kostar bara andra pengar. Det är ju så, inget att hymla med. Det är inte med stolthet jag säger så, men med övertygelse.

Även jag har varit ung.
Även jag har varit ung.

Vår balkong har blivit en liten oas där jag sitter mest hela dagarna. En markis och ett trägolv har förvandlat vår förut så karga och kala balkong till en plats där jag mer än gärna sitter och funderar över livet.

Självfallet vill jag vara en som bidrar snarare än en som är bidragstagare. Andras jobb och svett möjliggör mina stunder på balkongen. Det gör mig både ledsen och tacksam samtidigt. Än har inte Alliansen knäckt min ryggrad. Snarare blir jag starkare genom motgångarna. De väcker kamplusten i mig. För jag och sådana som mig, de sjuka och krokiga och svaga, är fortfarande värda att leva.

Jag begär inte längre speciellt mycket av livet. En kopp kaffe, en cigarett om en sådan finns, vårt härliga hem, min fru, våra djur, mina barn. En balkong att njuta livet på. Vi lever från hand till mun. Är sådana som en del anser borde rökas ut med hjälp av Antiximes.

Så klart jag vill vara medelklass, eller arbetarklass, där ifrån jag kommer, istället för att vara fattig, tärande, sjuk, sned, skev, ful och begärande. Men så är inte fallet. Jag kommer aldrig ta mig vidare i livet. Kommer aldrig kunna resa mig igen. Livet är som det är. I höst skall jag ansöka om sjukersättning, det som förr kallades sjukpension. Min kontaktperson på psyk tror inte det ska bara några problem. Inte ens de tror längre jag skall kunna börja jobba igen.

Själv har jag ju vetat om det länge. Känt det på mig, jag kommer inte ifrån min egen kropp och dess känsliga själ. Dagarna är för lösa i konturen, jag vet aldrig var jag kommer ta mig till nästa timme. Inte ens jag själv litar på mig längre. Opålitlig och svekfull.

Men jag får luft på balkongen. Där sitter jag bra, tills ångesten helt plötsligt faller över mig och jag är tvungen att lägga mig på soffan, på mage, försöka stilla den dunkande pulsen och min snabba andning. Skapa ro igen. Jag vet ju hur man gör, jag har varit sådan här i 25 år nu. Det är en lång tid jag varit sjuk. I hela mitt liv känns det som.

Det är sådant jag funderar över på balkongen i solen.

4 tankar på “Livet under en markis.”

  1. Jag är bara lite tom på ord för tillfället. Men ensamhet är jag van vid, det stör mig inte det allra minsta faktiskt. Det är bara kass på stora helger som jul, nyår, midsommar. Men inte mer än att jag står ut. Annars är jag ju en misantrop av naturen :-)

  2. hur går det för dig?
    tyst här på bloggen. hoppas du inte är för ensam nu när henrietta är där hon är.
    kram

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: