Lördagsblues utan e-sträng.

Idag är jag bara kläder och en längtan. Det blir så ibland för oss människordjur. Precis som att det behövs ett hål i tiden där man får slå sig ner och pusta ut, känna sig ikapp på dofter och ljud och bara vara en vag skugga.

I munnen har jag bara en besk smak, hur jag än gör så sitter den kvar. Som minnet av en sur uppstötning en juninatt när man bara var 15. Den sista tiden har varit helt märklig, nästan som om den inte vore på riktigt. En mardröm som stannar kvar i nerverna och ständigt sänder ut elaka och svärtade signaler om min egen uselhet och mina bottenlösa synder.

Visserligen skulle jag kunna ligga i timmar på natten och fundera på hur i hela helvete jag kom i den här situationen, varför jag liksom? Men medan natten härskar så lägger jag ner allt grubblerier på kemisk vis. Det tar bara sekunder från det att jag sluter ögonen tills jag sover. Det är bara ett harskutt till morgonen.

Dagarna går i någon sorts regnfärg. Inget blir gjort. Det lokomotiv som är mitt liv har slut på kol. Ångan är slut och över och kvar står jag själv på perrongen i en helt okänd stad. Jag vet ju inte ens vilket håll jag ska börja gå åt. Så jag slår mig ner bredvid rälsen och umgås med tanken på att bara lägga sig över stålet och somna och försvinna. Men som alltid är det något som får mig att resa mig upp, börja gå åt det håll som känns mest ok. Förlitar mig på magskänslan.

Livet står på sparlåga och jag vrider ner min veke till ett minimum tills bara minnet av en låga är kvar.

Så jag tar väl en cigarett till.

Plats för en paus.

Hits: 0

1 tanke på “Lördagsblues utan e-sträng.”

Kommentarer är stängda.