Ta ett steg tillbaka, de vuxna stiger fram.

Du är så liten som du säger andra är. När små människor förväxlar sig med stora skälver världen lite. Småfnissar. Inte så det blir stormar eller jordskalv, bara lite lagom för att vädret skall bli tråkigt en av alla årets alla dagar. När de stora människorna bekänner sig vara mindre än de ses vara böjer … Läs merTa ett steg tillbaka, de vuxna stiger fram.

De har varit så många, kvinnorna i mitt liv.

Från min moder till polisen som grep mig. Alla dessa kvinnorna har förtrollat mig sedan jag föddes och den viktigaste av dem höll mig för första gången. Många vackra, så oändligt vackra. Visserligen, det är sant, några riktigt fula har det funnits med. Fula själar med fula skal. Lärarinnan med pekpinnen, hon som bestämt sig … Läs merDe har varit så många, kvinnorna i mitt liv.

Min frånvaro och ensamhet är mitt vapen.

Ensamhetens ansikte.

Jag lever ett ensamt liv. Med rätta ensam. Utkastad från världen, eller, vill jag tro, så smet jag undan på egen hand och av eget val. Som en smutsig klinga mot besvikelse och rädsla. Visst vill jag tro att jag har guld att sprida. Även fast jag inte våga säga att det är säkert att … Läs merMin frånvaro och ensamhet är mitt vapen.

Sorgens aska ger näring när det onda gått över.

Sorg kommer alltid oinbjuden. Tränger sig in, sätter fötterna innanför dörren så att den inte går att stänga, sorg är en hjärtats parasit. Inga lås hjälper, att vägra öppna fönster och dörrar är lönlöst. Det enda som lindrar är att omfamna det onda. Leva i det, låta det brinna tills elden falnar. Stå ut med … Läs merSorgens aska ger näring när det onda gått över.

Jag är alltid på en resa, en flykt, från kärleken.

Kansas City Vill du ha kaffe frågade hon? Jag var tvungen att tänka lite. Vad vill jag ha? Kaffe eller att du stannar kvar bredvid mig och bara är så där varm och snäll och underbar men mitt svar blev att visst ville jag ha kaffe. Hon reste sig upp. En lång kvinna. Långa ben, … Läs merJag är alltid på en resa, en flykt, från kärleken.

Var person har sitt eget, personliga, ljus.

hur finner du ditt ljus?  När finner du ljuset? Själv kan jag finna det när jag minst anar att det ska dyka upp. Man kan sitta där i sitt elände och gnata på sig själv för att man är en sådan ensam usling, sedan som från ingenstans, dyker det upp. Ibland som en klar blixt … Läs merVar person har sitt eget, personliga, ljus.

Vägen mot November.

Att allt ska vara så förbannat krångligt. Det är som att man aldrig får slappna av. Så fort det ena eländet slutat är det dags för ett nytt. Missförstå mig inte (eller gör det om du vill), jag menar inte att jag skulle vara unik i det här, troligen så har alla sitt kors att bära.

Men ändå, man är sig själv närmast och allt det där. Det är ju ändå jag som lever inuti mitt skinn och jag måste erkänna att det känns som en illasittande kostym vissa dagar.

Hösten är här, snart svingar sig november in och i år så känner jag av den gamla välkända depressionen som jag sluppit i några år. Det blir mörkare, kallare, sorgsnare för varje dag. Löven släpper tagen om träden och jag själv släpper taget om glädje för ett tag.

Det har varit ett dåligt år. Inget har riktigt blivit som det borde. Men, jag är ju en idiot och korkad som få, för jag slutar aldrig hoppas på något bättre, att se på framtiden som något som har alla möjligheter att bli lite ljusare. “Det ordnar sig” brukar jag säga och reta livet ur Den Helande Maria som tycker jag tar för lätt på livet.

Men, det är mitt sätt att se på all skit som händer i tillvaron och vet ni, det funkar. För det gör ju precis det, ordnar sig.

Hits: 0