Man glömmer så lätt.

Jag har sovit. Alltså inte slumrat eller vilat utan sovit. Djupt och utan mardrömmar. Visserligen tycker jag att jag vaknade lite väl tidigt, men på en söndag så gör man väl alltid det?

Sanneligen att jag behövde den här helgen. Några dagars ro. Det har egentligen inte skett något. I morgon så får jag fortsätta på precis samma punkt som jag var i på onsdagen förra veckan. Men ändå känns det bättre just nu. Jag omger mig med tanken på att det ordnar sig.

Igår var en hygglig dag. Jag kommer knappt ihåg den och det brukar vara ett tecken på att den var vilsam. Inget hände som jag kan haka upp minnet på. Det hände varken bra eller dåliga saker. Bara en chans att varva ner innan det är dags att varva upp igen. Köksbordet är fullt av papper jag ska skicka iväg. Så ikväll ska jag sätta mig ner och fylla i alla de där bladen där jag ska redogöra för vem jag är.

Men än skiner solen. Det verkar vara precis lagom varmt därute. Kanske blir det en längre promenad med jycken. Bara gå och ströva och tänka på absolut ingenting. Leva lite. Sätta sig på en sten och bara titta sig omkring istället för att ständigt gå och titta inåt. Jag är hyggligt trött på det jag ser då när jag stirrar på mitt inre.

Kvällen igår spenderades bland annat på gården, med en pilsner och en bekant. Sommarkvällsvarmt och frid. Prata om allt och inget. Låta juni smeka själen. När ölen var uppdrucken tackade jag nej till en till. Kanske börjar jag bli vuxen?

Vi pratade lite om att fixa en gårdsfest. Kanske blir det bara vi två och någon till. Men det vore skönt med ett avbrott i livet. Med tanke på hur mitt sällskapsliv ser ut i övrigt så kan det väl aldrig vara fel att faktiskt umgås med folk en stund?

Det är konstigt att tänka sig att jag för bara två år sedan låg platt i sängen och sov bort dagar och nätter. Försökte låtsas att jag inte levde. Ville inte leva. I ett hem utan gardiner, utan tavlor på väggarna, bara en madrass i sovrummet och läsandes morgontidningen gång på gång på gång. Nedfällda persienner, skräck för att någon skulle ringa på mobilen eller än värre på dörren. Boendestöd som dök upp en gång i veckan bara för att få ut mig någon gång.

Ingen mat i skafferi eller frys eller kylskåp. Tusen tomma ölburkar i garderoben och inget hopp om att någonsin älska eller bli älskad igen.

Nu behöver jag inget boendestöd som tar med mig ut. Jag går ut flera gånger per dag. På promenader eller till affären eller bara en kort sväng med jycken. Hon är bättre än vilket boendestöd. Då var jag inte redo för att ta hand om någon alls förutom en självständig katt. Nu ger jag mina djur ett bra liv.

Jag har gardiner, soffa och tavlor på väggarna. Persiennerna drar jag bara ner om solen skiner för hårt genom fönstren. Så långt kan man komma om man bara får vila och vara ett tag. Komma ikapp och få tid att läka.

Jag är för evigt skadad av mina depressioner och min ångest. Stress är något jag bara inte klarar av. Det räcker med att jag ska på ett möte i veckan för att jag ska få flera nätter förstörda. Men nu kan jag klara allt det där. Nu har jag börjat få strategier för att handskas med det.

Drickandet fasas ut. Det blir mindre och mindre. Av sig självt. Intresset att döva hela världen blir allt mindre. Det finns kvar, speciellt sådana här perioder när jag inte har min medicin. Men det räcker bra med bara en öl någon gång i veckan. Jag orkar inte mer. Magen och huvudet säger åt mig att det räcker så. Vikten går ständigt neråt och jag börjar få hopp att någon gång kanske trivas i min kropp igen.

Därför tänker jag njuta av solen idag, njuta av söndagen och vilan. Det är lätt att glömma hur långt jag kommit. Men nu kom jag ihåg.

Hits: 0

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: