Människan som produkt

Det skulle bli en dag fylld av energi och verksamhetslusta. Det har än så länge bara blivit en farlig massa kaffe, oräkneliga cigg, två kortare promenader, lite småstädande och lite träning med hunden. Intet mer. Intet alls. Orkar fasen inte. Det känns som att jag bara vill göra precis ingenting hur länge som helst. Inte trött, det finns ingen sömn i världen som kan bota mig just nu. Men göra ingenting.

Så jag gör väl så där. Det får bli på det sättet. Något annat sätt vet jag inte. Kanske finns det någon vitamin, någon yoga, nått recept på att finna kraften igen. Jag vet inte och jag bryr mig inte. Gör just ingenting, för jag kan, för jag fått möjligheten och för att jag tänker ta vara på den möjligheten.

Det som är så märkligt är att regler böjs och vrids och ändras så att jag om jag blivit sjuk i huvudet en månad senare inte kunnat ens ansöka om längre sjukersättning. Alltså, läs rätt, jag hade inte ens kunnat ANSÖKA om det. Det betyder ju inte att jag får det för att jag ansöker, men om jag blivit söndersmulad, trasig och skvatt galen en månad senare, eller ens en vecka senare, eller faktiskt en dag senare, hade jag inte ens kunnat ansöka. Hur faen tänker man då?

Hur tror man sig göra något vettigt med de som kallas landets potential, folket, när man sätter ett datum på sjukdom?

Undrar rätt mycket över det där. Men det verkar onekligen som att skarpare hjärnor redan har tänkt igenom det och kommit på att det bara är så. Bara att buga och tacka och se ut buske nummer 37 i skogen som sitt framtida hem.


Hits: 0

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.