Människans bästa vän.

Att ha en hund är nog en av livets bästa mediciner man kan var med om. Man har alltid en vän i närheten. Man har någon som sover bredvid, någon som lockar till långa promenader. Människans bästa vän helt klart.

Min katt är lätta att ta hand om. Hon kräver bara mat, en ren låda och att få sova bredvid kudden om natten. Resten av tiden så ligger hon någonstans och sover ellet betraktar mig, jycken och livet.

Men en hund är annorlunda. Egentligen kräver den ingenting alls. Men den lockar till att leva ett gott liv. Även om den är tossig som min Dipp är. Hon kan bli totalt tokig om jag fuskar med aktiveringen en dag. Då kräver hon att jag ser henne. Tuggar på kuddar, går rastlöst fram och tillbaka i lägenheten,

Nu har hon lärt sig hur hon ska göra för att visa att hon vill gå ut, få mat, få friskt vatten. Säger jag ”nu ska vi sova” så går hon till sovrumsdörren och väntar på att jag ska komma och öppna den. Jag måste ha den stängd eftersom hon tuggar i sig saker och katten gärna pinkar i min säng. Skorna måste jag ha i en garderob så att de inte blir uppätna av en stolt jycke. ”Se vad vilken farligt sak jag dödat”.

Att ha den där glada hunden har varit en oerhört bra anledning till att gå ut 4 gånger per dag, att ta hand om någon, att hålla mig någorlunda nykter, att gå och lägga mig i tid. Att gå upp i vettig tid.

Dit jag går dit går jycken. Vi är som sammanväxta.

Min förra hund, Kita, var mer en ensam varg. Hon hll någon sorts evstånd. Men det var kanske inte så konstigt eftersom hon var 7 år ocgh blivit omplacerad ett antal gånger.

Dipp och jag har däremot känt varandra sedan hon var 5-6 månader. Vi klickade från första sekunden.

Därför ska vi ut på promenad nu. Andra gången idag, fast förra var väl ingen promenad, bara lite rastande.

Min bästa medicin.

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.