Manonano. Raka vägen ner i soporna.

Just nu spelar inget någon roll. Inget i hela världen når mig. Här inuti mitt skinn har livet slocknat. Jag vill bara sova, sova bort resten av livet. Upp blev ner. Ännu en gång har pendeln inuti mig svängt och gjort sitt jobb. Det raspar ett skratt djupt inuti mig, en jävels skratt. Ni vet sådär skrämmande att man inte vågar blunda, än mindre tänka.

Så jag sitter tyst, för att inte väcka något i mig. Det är bäst så. För annars kommer bara mina dåliga sidor fram, annars kommer tårar och rädsla och sorg. Bättre att vara tyst. Jag har försökt att skratta bort den gryende sorgen i mig men skrattet klingade allt mer falskt. I alla fall för mig för jag vet. Att veta är ibland värre än sorglös okunnighet.

Det blir en kaffe, en cigg och sedan ska jag gömma mig från världen en stund. Ladda upp för att vara  skrattets furste igen. Visserligen, jag skrattar inte på riktigt, men va faen. Bättre att försöka vara något man inte är än att vara ful och skev.

Annonser

Bror. J. Carlzon

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om kärlek, bipoläritet, politik, religion, katter och hundar.

Du gillar kanske också...

1 svar

  1. Känns som mitt fel, som gårdagen orsakat mer svek än vad det var menat. Men så är ju allt som händer mitt fel. Men även om du är tyst så vill jag helst se dig uppe, så man känner sig mindre ensam.
    Men jag antar att det inte blir så. Inte idag

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: