Maybe you can drive my car, and maby I love you.

The Way Things Are Going, They’re Gonna Crucify Me

Jag känner mig jagad. Allmänt villebråde. Uthängd. Nästan dödförklarad.

Det är ingen ny känsla. Den har funnits i mig sedan jag var 4-5 år. Att ständigt vara tvungen att fly, gömma sig. Från arga vuxna, från elaka barn i skolan, från mina egna känslor. Från min egen inbyggda aggression som kom sig av allt det där. Alltid redo att explodera.

Men jag har slutat göra det utåt. Jag imploderar istället. Söker vener och kött och tankar att slakta. I åratal skadade jag mig genom att dricka. inte fan brydde jag mig om att det är farligt att hålla på på det sättet. Det var ju själva meningen. Ett långsamt, helst plågsamt, döende.

Nu vill jag mig inget illa längre. Jag har det för bra för det. Jag har börjat älska igen. Den där känslan som jag tillsammans med aggressionen varit räddast för. För jag vet ju hur den kan förgöra den starkaste själ. En sådan som min kan den äta upp på tre mikrosekunder. Den är svag och vek.

Men igår brast jag. Skar och skar och skar i armen. Inte med en kniv, men jag använde en rakhyvel som en osthyvel, ställde den på kant och skar och skar längs med blaen. Hittade en kniv och skar igen. Tills armen var blodig, trasig, tills stormen inuti mig lugnat sig lite. Häromveckan brände jag mig på armen med cigaretter. Det är praktiskt, man har dem alltid med sig och sådan sveda kan fläka loss det onda i själen och förgöra den för några minuter.

Jag vet att det verkar dumt. En vuxen karl som självskadar. Men vi finns, vi är nog rätt många. Men de flesta av oss sitter på kåken. Men jag sitter här och måste finna andra vägar. Träningen lugnar ner mig på sikt. Men ibland triggar den hela mitt system. Jag får inte nog. Jag vill aldrig sluta gå, det är bara tiden och hungern som får mig att stanna.  Annars kan jag säkert gå i timvis. Bara gå, tänka, lyssna på musik, hålla blicken på precis samma ställe hela tiden. Det är så lätt.

Men jag avbryter. Går ut och duschar, kammar mig i doften av de andras olika tvålar och hårpreparat. Det verkar för mig som att halva världen skaffat skägg. Ett mode som blivit en plåga. Alla ser ju likadana ut. Skägg, glasögon, rakade skallar. Som om en hel släkt spridit sig genom staden. ibland sitter det ett helt bord med skägg och pratar i restaurangen på gymmet. Märkligt. Alltså vägrar jag skägg som det ser ut nu. Vem fan vill se ut som alla andra?

Men jag själv kan då känna mig stressad. Kroppen vill hoppa och skutta och jag kan därför inte varva ner, njuta av känslan av att ha tränat hårt. Så jag får väl träna hårdare då. Stenhårt tills alla tankar blir till musik och ord jag förstår.

 

Hits: 0