Med bröstet fullt av jord.

Jag låter alla ta del av mitt dåliga humör. Snäser åt hunden, skäller på katten. Trampar med hårda klackar i parkettgolvet för att störa andras slummer. Pockar på uppmärksamhet från livet. Jag går varv efter varv i lägenheten och tänker på döden och svarta skorstenar. 

Dammen, stoffet, som är mitt nerbrunna liv kräver vatten för att lägga sig. Sluta virvla upp så förbannat och kväva mina andetag. Så jag andas vatten i efterhand för att kunna sluta fälla tårar.

Det finns inget hopp, tankarna kväver alla drömmar om ro och frid. Fan, jag vill inte ha så mycket. Jag kräver än mindre. Men att få sova en natt utan mardrömmar, att få vakna en morgon utan att känna mig kvävd av tunga och slem. Att kunna få hoppas på hoppet.

Det är bara mig inte förunnat. Dagarna när jag trodde på en vacker framtid är redan gångna och här står jag i den framtid jag drömde om och allt är skit och svart och stelnande spyor.

Det finns de som tror att man vill leva så här. Det finns sådana människor som tror att en människa lever så här för att den är lat eller fel eller skev. De tror att andra är precis likadana som sig själva, den där mallen som är så mallig. Små muffare som slinker omkring i livet och verkligen tror att de är där de där för att de själva tagit sig hela vägen fram. Deras äldre nya föräldrar som tror att den egna styrkan är något de själva skapat. Deras gamla farföräldrar som helt plötsligt inser att i slutet är vi alla bara kött.

Så jag lever väl mig igenom dagen som är idag med. Bara för att reta någon. För att parketten ska slitas och för att jag måste.

Hits: 0

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.