Med framtiden bakom mig.

Jag har rimligen levt minst halva mitt liv nu.

Medelåldern är här. Den är inte längre något att vänta på. Ungdomen är något jag klarat av, helt utan att få annat än lite mer trygghet i pris. Inget diplom, bara kunskap. Nu vet jag inte vad jag ska göra av allt jag vet. Famlar mig fram. Lika mycket nu som då, bara andra vägar.

Märkligt nog går tiden bara fortare och fortare. Medan barndomen varade i vad som kändes som en evighet har åren bara rullat på och vips är jag närmare 50 än 30. Jag vet inte hur det gick till. Det är väl samma historia som resten av livet, dag läggs till dag. Det är inte svårare än så. Även fast det är så hårt och skoningslöst.

Jag tillbringar mina dagar i avund. Det kommer säkert gå över, men just nu bränner den i mig, skapar hål i själen. Svedda känslor som tar över alla tankar och tar dem gisslan. Med bara minnenas vapen. Svårt att förstå sig på, svårt att leva med.

Dagarna får väl rulla på då. Vad annars ska jag göra med dem? Kanske måste jag tänka annorlunda, jo men det är klart jag måste göra det. Självfallet. Om jag bara visste hur. På vilket sätt. Nya mediciner skapar reda och ordning i skallen på mig. Concerta och Venlafaxin för humör och tankar och Lergigan för att sova. Påsar med läkemedel och kemi som ska få mig att bli mjuk och villig. Inte så hård.

Kanske fungerar det. Jag undrar bara vem jag skulle vara utan dem. Troligen den jag var innan kemin blev förändrad. Liten rädd och fel. Nu är jag större, modigare men lika fel.

Tiden går fortare, jag har ansvar. Måste ta det. Protestera när landet går under i svartsjuka och girighet och hat. Rädda världen för mina barn. De behöver den snart mer än jag gör. Kanske får de egna barn och jag vill kunna se dem i ögonen och säga: jag gjorde mitt bästa.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.