Med myror i blodet.

2012-02-20

04:23:34


Tidig morgon.

Jag vaknade redan vid halv 4 av att jag hade de allra vidrigaste myrkrypningarna i hela kroppen. Jag har ingen som helst aning om varför. Det måste väl vara någon biverkan av någon medicin. Inte vet jag vilken och det spelar väl egentligen ingen roll nu när jag ändå är uppe och snurrar.

Det blir nog en sådan dag, när jag får saker gjorda. En dag i manins tecken. Dessutom, idag har jag fått “löning” (ja, jag vet det inte är lön, men vad ska jag kalla det för då?) och det är dags att handla lite, betala räkningar, fylla på busskort och kanske bjuda mig själv på en liten guldkant på tillvaron.

Den här månaden är det ju inte lika mycket utgifter som kommer utöver de vanliga. Förra månaden gick ju 2000 till medicin, men nu är ju både jag och Den Helande Maria uppe i frikort så nu kan vi lösa ut precis hur mycket medicin vi kan. Själv ska jag köpa enorma mängder av allt. Jag vill ha en lastpall med mediciner. Eller så nöjer jag mig med det jag behöver.

Igår var hon hemma på permission från lasarettet. På tre sekunder blev världen hel igen. Hon hör hemma här, när hon inte är här så fattas det något. Som om någon skulle skära bort en stor del av luften i lägenheten.

English: Hildur Sandberg (1881-1904), Swedish ...
Image via Wikipedia

Jag vågade nog inte känna efter hur bra det kändes. För jag visste ju att hon skulle tillbaka till sin avdelning igen och jag skulle sova ensam ännu en natt. Häromdagen skrev hon på sin blogg att hon tyckte att det fanns ett avstånd mellan oss när jag besökte henne och hon hade nog rätt i det. När jag läste det blev jag både sårad och förbannad. Men hon hade ju rätt. Både hon och jag vågar nog inte släppa loss alla känslor, för vi skulle ju strax skiljas åt igen.

Men hon måste få vara där. För att ha en chans att bli lite mer samlar och hel. Jag vet ju att hon kommer hem till slut. Men det är så förbannat ensamt och grått utan henne här, sittandes i fåtöljen spelandes wordfeud. Det är inte alltid vi pratar. Ibland, rätt ofta, sitter vi och fångas av det vi håller på. Tysta. Men det spelar ingen roll, vi är så nära varandra två människor kan komma ändå.

När jag besöker henne på sjukhuset kryper det i mig hela tiden. Jag avskyr sjukhus. De är bara olycka och ond bråd död. På sjukhuset finns det inte plats för glädje. Jag drar mig för att åka dit. När jag är där vill jag bara ut igen. Fort. Bort. Men jag får samla mig för att besöka henne. När vi är ute och går gör det ingenting. Då är vi nära igen, då är jag lycklig igen. Men så fort vi kommer in i de där kala korridorerna så slår det om i skallen på mig och jag får lite småpanik.

Men som sagt, hon måste få tid att läka. Ställas in på rätt mediciner och doser. Göra sig redo för våren. Jag förstår inte varför världen måste vara så ond att hon mår som hon gör. Men som vanligt har jag svårt att se meningen med mänskligt lidande. Även om jag upprepar som ett mantra att det är bra att varit olycklig för man blir en bättre människa. Fast, jag vill bli en bättre människa utan att dras med skit och pannkaka i livet.

Ibland, rätt ofta, så syns det mig som att alla är sjuka. Att alla precis alla mår dåligt, så dåligt att de balanserar på galenskapens brant. Men det beror nog på att jag pratar mest med sjuka människor. Man ser väl inte mer än det som ligger framför ögonen. Efter alla dessa år har jag blivit en del av den tillvaron där människorna mår extremt dåligt. De som är friska hör jag inget från. Jag känner nog inte en enda människa som inte är friska helt och hållet.

Men så har jag inte så många vänner heller. Jag har sållat, tagit bort, lagt åt sidan. Kvar blev bara några få. De flesta av dem har jag dessutom aldrig mött utan de finns bara internet. Men de är desto klokare med. De stödjer, peppar, ger råd, ställer frågor, diskuterar. Internet är något fantastiskt. Det kunde man ju aldrig tro för 17 år sedan när man satt med sitt 28-modem och det tog en evighet för att ladda ner en bild och en ännu längre evighet att ladda ner musik.

Nu är det dags för kaffe, få lite överblick över det som hänt under natten i världen. Betala en del räkningar. Bara leva helt enkelt.

Det är inte så illa det inte.

Enhanced by Zemanta

Hits: 0

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.