Medan fötterna går på egen hand.

Jag får bara acceptera vissa saker.

Jag var ute och gick i snöstormen. Jag kom på hur jävla envis jag är. Livet har skitit sig gång på gång, men jag reser mig upp varje gång, som en sådan där docka man kan boxa till men som ändå ställer sig upp. Det spelar ingen roll hur mycket du slår, den kommer alltid ställa sig upp och håna dig för att du slår för vekt.

Jag är envis, dessutom begåvad med det som kallas tur. Jag vet inget annat ord för det, tur. På något sätt så lyckas jag alltid hassla mig vidare. En del av den där inställningen kommer nog från historierna jag hörde min mormor berätta när jag var liten. Om hur den lilla Ingermanländska familjen gång på gång fick fly undan kommunisterna, som försökte utrota dem som vore de löss. Hur de fick lämna hem och ro gång på gång. Det var första världskriget, det var revolutionen, det var förföljelse, det var finska vinterkriget, det var andra världskriget, det var en ständig jakt på den lilla familjen. De gick över isen från Finland till Sverige, blev utkastade men gick över igen. Med de minsta barnen på en släde.

English: Stamp of Northern Ingria, 1920. Русский: Почтовая марка Северной Ингрии, 1920. Español: Sello postal de Ingria del Norte, 1920. Suomi: Pohjois-Inkeri, 1920. (Photo credit: Wikipedia)

Väl i Sverige fick de flytta runt lite här och var tills de kom till Viskafors, precis i närheten av där jag bor nu. Där fick de en smula ro tills det var dags för flytt igen och slutligen, efter alla dessa år, hamnade de i skyskrapan på Sjöbo torg i Borås. Ifred. I ett land där det inte existerade några brödköer, ingen flykt och utan att de behövde känna sig hotade. Det var en lång väg, min morfar var nästan pensionär när de slog sig till ro. Ett helt liv i flykt.

Det är när jag tänker på det där som jag finner envishet och livsviljan i mig. Kunde de gör allt det där kan jag fan gå upp ur sängen varje morgon även om det tar emot. Jag kan ta en promenad trots att vädret viskar åt mig att soffan är rätt plats för mig. Det är när jag tänker på det som jag finner frid i mig själv.

Men jag glömmer ibland. Det är då jag faller handlöst. Då finns det ingen glädje i livet, oavsett den trygghet och kärlek jag är omgiven av. Då finns bara det svarta, den svarta hunden. Den äter upp mig, bit för bit tills jag är söndertuggad och redo för att slängas iväg.

Men så kommer jag ihåg. Ofta när jag är ute och går. För alla mina steg påminner mig om att de är av fri vilja och utan att någon jagar mig. Jag lever i fred, jag lever i frid. Alla jag älskar lever, de som är döda har nog fått frid de med. Jag kan sakna dem, gud vad jag saknar dem ibland, men jag har släppt taget om dem. Min mormor och min morfar, min far och min morbror som jag alltid ville vara som. De får vila för mig.

De jag har kvar i livet ger mitt liv krydda och mening. Utan dem är jag ingenting, Den Helande Maria, min mor, mina barn. Till och med hunden och katten. De ger mig en plats att leva på i universum. De ger mig sammanhang och ordning. Om jag då får gåvor av människor ska jag inte förringa deras godhet genom att vägra ta emot bara för att jag är dumstolt.

Så. Jag är en envis jävel med tur. Jag må falla, men jag reser mig alltid upp igen. Jag har suttit i skiten, så djupt och så hårt jag bara kunde. Då när jag faktiskt, på riktigt, inte ville leva längre. Då när ingenting, överhuvudtaget, spelade någon roll eftersom jag var meningslös och inte värd något. Men jag reste mig upp från det där.

Då är det inte så jävla svårt att ta en promenad i snöstorm.

 

Annonser

Bror. J. Carlzon

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om kärlek, bipoläritet, politik, religion, katter och hundar.

Du gillar kanske också...

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.