Medan himlen skiftar ansikte.

Vi väntar in regnet. Det som sägs återvända. Kanske kan det rena luften lite från värmen och sanden och gräset. Jag hoppas få andas igen. Det blåser så sakteliga upp därute och vi kurar ihop oss, utslagna av värme och kött. Jycken ligger i köket och sover. Hon är fortfarande våt efter badstunden. Hon är fylld av drömmar och tom på tankar.

Vi pratar om att gå ut. Ta tag i livets safter men jag vill inte. Jag ber om att få stanna hemma. Vara kvar i det som är tryggt och stilla. Sitta och titta på vattnet och tänka. Bara goda tankar. Minnen och förväntningar. Det sägs åt mig att jag inte ska vara sådan. Det sägs åt mig att jag ska glädja mig åt livet. Men det gör jag ju. Nu.

Jag vet inte vad jag skulle behöva annat än det jag har just nu, här. Jorden snurrar utan att jag behöver putta på. Det går av sig själv. Så jag säger att jag vägrar. Inte vill. Men det sägs att jag kommer ändra mig. Bara jag fått duscha och fått på mig rena kläder. Som om det är sådant som hindrar mig från att vilja ha ett annat liv än det jag lever.

Våra viljor slåss med varandra. Min brukar vinna. Den är så inställd. Även om jag så blir sittande hemma medan regnet slår mot taket. Så vinner jag. Jag har inget att förlora och jag berättar det.

Genom de vidöppna fönstren finner vinden en väg in. Bär med sig dofter och torra minnen. Jag längtar efter regnet. Så länge jag vet att det kommer sluta. Jag vill veta att himlen klarnar upp och allt blir som det är nu. Fast med friska vindar och regnvått gräs. Värme för oss.

Så vi pratar. Eller är det jag som lyssnar?

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.