Medan spegeln gör sitt jobb.

Jag blir så avundsjuk på människor som vet vad de gör. Själv har jag ingen som helst jävla aning om vad jag pysslar med. Livet är en enda stor skog där jag går omkring utan karta eller kompass och om någon frågar vad jag gör där ute så har jag inget svar. Jag bara går på. Ibland nästan blundar jag, för att det inte spelar någon roll om jag använder blicken för att orientera mig. Jag ser ändå ingenting.

Bussarna går utanför fönstret. Människor klamrar sig fast vid morgonen, på väg i fordon som doftar tungt av rakvatten och parfym. En del, de välsignade, sover igen. Bara för en stund. En del, de som inte får ta del av sådan ro läser eller tittar ut genom fönstren, letar efter sina tankar. Så många människor, så många inneslutna tårar.

Jag XK 120 1954 LC (12)
Jag XK 120 1954 LC (12) (Photo credit: Luigi Crespo Photography)

Här sitter bara katten och tittar ut på dem där de susar förbi. Blå bussar och röda bilar. För henne spelar det föga roll. Vad bryr sig en katt om bussar? Jag vet inte. En katts tankar är hemliga och egna. En katt behöver ingen terapi, den har sig själv som bollplank. Jag kan bli avundsjuk på den där outgrundliga blicken. Min egen är alltid desperat.

Hunden sover i sängen. Hon förstår inte meningen med att gå upp ur den när man är trött. Varför plåga sig med sådant man inte vill? Vi människor är bra dumma kan jag tycka. Så jag tycker väl det då.

Enhanced by Zemanta

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.