Medan tusen år gått.

Jag är alls inte lätta att leva med. Jag vet, för jag har levt med mig själv i 41 år nu. Jag klagar och knorrar och gnisslar tänder. Sover oroligt och vaknar orolig. Spränger ljudvallen gång på gång med min blotta existens. Tar plats, helt i mitten. Där jag vet att jag finns om jag befinner mig där. 

Jag söker tona ner, bli mer ljum. Inte så vass och brännhet. Det går sådär. Misslyckas titt som tätt. Men jag försöker.

Vi lever ihop. Planerar inte längre våra dagar på varsitt håll. Vägen är säkert hur krånglig och krokig som helst framför oss. Så vi får väl stötta varandra då. Diket är inget trevligt ställe att befinna sig i, det vet vi båda två.

Idag ska vi på urnsättning av en vän. Han slutade leva. Nu får han plats i en liten urna. Så märkligt. Bara aska och sönderkrossade ben. Inga drömmar, inga illusioner, ingen framtid längre. Hans framtid är redan här. Dåtid och nutid och framtid i en och samma lilla ask. Det är märkligt, det är förbryllande, det är skrämmande. För mig i alla fall.

Hon kände inte honom. Det retar mig. Det retar gallfeber på mig. Men det är som det är med den där saken. Inget jag kan göra  något åt.

Nu ska jag göra mig ren, raka mig och ta på mig mina kläder själv. För jag kan göra allt det där själv än så länge.

En dag för tusen år sedan.

1 tanke på “Medan tusen år gått.”

  1. Du är inte lätt att leva med säger du, men det är inte jag heller. Men som du säger, vi får stötta varandra, hjälpa varandra upp ur diket när vi trillar ner..

    Vad gäller Sami, det svider att jag inte hann träffa honom – när jag vet hur viktig han var för dig.
    Jag hann inte träffa honom, men jag tror att han är med oss ändå, på sitt sätt!

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: