Mellan andetagen.

Jag är lite frånvarande. Går här och trampar till ingen nytta. Gör mest ingenting och det jag gör spelar egentligen ingen roll. Varje gång jag tänker att jag ska resa på mig så bryter hostattackerna ut. Seg luft som inte vill varken ut eller in. Bollar av luft som tränger upp genom munnen. 

Hon är lite irriterad på mig. Med rätta. Hon städar, tvättar, lagar mat, går ut med hunden och här sitter jag i min morgonrock som börjar lukta unket. Det är dags nu, att resa sig, trots hosta och värkande bröst och halsont. För det är ju faktiskt inte så jävla farligt. Det är inget som hotar varken liv eller frid. 

Jag ska sätta mig med alla papper som behöver sorteras, skickas vidare och läggas fram. Jag gör sådant nu för tiden. Dagarna när jag lät all post falla i skärphinken, av rädsla, panisk rädsla, för vad som kunde stå i dem. Telefon och brevfobi som drev mig allt längre från samhällets lagar.

Nu får jag inte längre skärande panik när mobilen ringer. Jag behöver inte längre stänga av den och gömma den under madrassen [sic!]. 

Jag gör mitt för att förbereda till hon kommer nästa gång. Då när hon ska flytta in i ett rum hos en vän. Då när hon kanske kommer tillbringa dagar och nätter här så ofta hon kan. Det måste vara ordning på mitt liv då. Hur sjukt det än månde vara måste det vara ordning.

Så jag reser mig väl då.

1 tanke på “Mellan andetagen.”

  1. Hörru min älskade knasboll!! Jag är <span style="text-decoration: underline">inte</span> irriterad på dig! Jag är mer fysiskt slutkörd efter dessa aktiva dagar där jag varit den som gjort det Du hade gjort om Jag varit sjuk

    Vi båda har våra svackor och jag tror – att jag hade trott att du varit irriterad på mig om du varit så som jag är idag. så där allmänt låg.

    Mycket ska till innan jag blir irriterad på dig.. Du är ju det finaste jag har!

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.