Mellan beslut om hundmat och kärleksfyllda handlingar.

2011-10-24

12:17:24


När jag ska ge katten mat finner jag att det i mig inte finns en aning om katten fått mat redan.

Kontrollbehovet slår en kullerbytta i skallen. Alla självklara saker har försvunnit in i en dimma av antaganden. För det är ju så, nu, att den totala kontrollen i mitt hem är bruten. Som ett svärd som faller till marken i två bitar. Nu är jag ju en del av två. Hon bor här. Vi vaknar ihop, somnar ihop, lever ihop, älskar ihop. Äter tillsammans, fast i bland på var sitt håll. Jag måste läsa när jag äter, som alltid. Annars växer maten i min ångestdrabbade mun. Så jag stirrar stint i en tidning eller en bok eller en serietidning. Men ändå är vi på något sätt tillsammans på samma gång. Skilda bara i avstånd, aldrig i hjärtan.

Hunden är glad. Förvirrad men glad. Hon och katten och jag har tillbringat varje sekund, förutom några spridda vilsekomna, tillsammans. Nu är vi en till i hemmet. Most perculior.

Vi vet inte än vart vägen bär. Tillsammans, så mycket  vet vi. Men vart vi hamnar kan man aldrig så noga veta. Fast själv vill jag bo här i resten av mitt liv. Jag har aldrig bott mer än i 4 år i något hem sedan jag var 18 år. 23 år på flykt. Det känns som att jag vill slå rot någon gång. För att kunna slå rot i mig själv liksom. Nomadliv kan vara nog så intressant. Men samtidigt så hindra man sig själv från att stanna upp, andas och ta tag i sina grundläggande problem. Så jag vet inte. Det blir som det blir liksom.

Så frågan om katten har fått mat ger jag kvinnan i vardagsrummet och vi finner den hela sanningen mellan oss. Ingen har gett katten mat men hon har kvar sedan igår. Problemet, frågeställningen är löst.

Det behöver inte vara med komplicerat än så.

1+1=3

httpv://youtu.be/1NMUDb3Ewhs

If I had a gun I’d shoot a hole into the sun
Leave a burning city down for you 
If I had the time I’d stop the world to make you mine and everyday would stay the same with you.
Give you back a dream show you now what might have been 
For the tears you cry would fade away.
I’ll be by your side when they come and say goodbye
We will live to fight another day.
Scuse me have I spoked too soon?
My eyes have always followed you around the room
Cause you’re the only god that I will ever need
I’m holding on and waiting for the moment to find me.
Hope I didn speak too soon
My eyes have always followed you around the room
Cause you’re the only god that I will ever need
I’m holding on
And waiting for the moment for my hearth to be unbroken by the see.
Let me fly you to the moon
My eyes have always followed you around the room
Cause you’re the only god that I will ever need
I’m holding on and waiting for the moment to find me.
If I had a gun should I hole into the sun 
And leave a burning city down for you

Äldsta sonen, 21 år i november.
Yngsta sonen som fyllde 15 här häromdagen.

Det är endast dotter som  varit mycket tydlig o att hon vill lämnas utifrån bloggen och det måste vi så klart ta hänsyn till. Men jag älskar henne, det kommer hon inte undan från. Däremot så ska hon inte nämnas vid namn i bloggen, inget om hennes ålder och absolut inga kort. Älskar ju henne som sagt, hennes vilja är min lag.

1 tanke på “Mellan beslut om hundmat och kärleksfyllda handlingar.”

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: