Mellan två evigheter.

Huvudvärken är monumental. Lämnar mig aldrig. Värk som är sprungen av spända, hårda muskler. Gamla tider som återkommer. Jag har pressat ner alla känslor så länge, dövat och domnat. Upp har bara kommit det som jag vågat släppa på. Men då har jag ändå inte varit där, medveten och inne i känslan. Bara bredvid, full av alkohol och självömkan.

Men nu sprutar de upp, som en lavaflod från en gömd vulkan som bor i mitt bröst. Den har gömt sig bakom den lilla motorn som ständigt spinner i bröstet. Det vita flimret. Jag har inga vapen nu. Jag har lagt ner dem och ibland, ofta, ångar jag mig. Varför ska jag lida från vaggan till graven? Snarare, varför ska så många av oss människor lida överhuvudtaget? Vad är meningen? Varför inte ta till, få ta till, de få sätt som jag vet om för att lindra svedan på tungan?

Livet känns ofta som ett gigantiskt slöseri med tid. Inklämt mellan två evigheter. Vi har varit döda sedan tidernas början. Nu lever vi en kort, kort, mikrosekund för att sedan återgå till döden. Varför?

Jag gör mitt bästa. Jag kan inte göra mer.

Förlåt.

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.