Min vän rosslet från min egen luft.

2011-11-06

22:32:30

 


 

Jag erkänner.

När jag vaknar på morgonen känner jag hur jag för första gången i mitt liv har lungorna fulla med rökrester. Jag hostar upp döden, håller den ifrån mig. Även. Även fast jag inte vill just nu. Leva. Det skaver och bränns. Kanske vill jag röka ihjäl mig. 

Jo, just nu vill jag det, röka cigarett efter cigarett tills lungorna sjunger för mig.

Vodka. Jag längtar efter vodka och juice. Falla. Ramla omkull och inte känna något förutom lättnaden av att inte känna. Sova drömlöst och stilla. 

Kanske vill jag röka och dricka ihjäl mig. En tanke som lockar en smula när den svarta hunden återigen går vid min sida. Sätter sig och söker min blick. Den går inte att tämja, bara leva med. 

Fast jag vet ju att den kommer att springa ifrån mig till slut. Leta upp någon annan att plåga. Jag kommer bli fri igen. Jag bara undrar när. Långt efter jul och nyårs-smällare. Långt när solen smälter snön. Då när jag kommer sitta alldeles stilla och rofylld vid gaveln på den utdömda huset. Där jag satt i våras. Grus och fågelsång.

Vi plågas båda två. Famlar efter att hålla varandra uppe men jag misslyckas med att stilla hennes oro. Misslyckas och skäms. Men just nu är jag svag. Kraftlös. Hon stryker och tvättar. Sminkar sig vackrare. Hur det nu är möjligt. Hennes drag är rena, hennes ögon som ett sagodjur. Djupa drömmar. Jag kommer inte åt dem och jag skäms återigen. 

Jag kan inte längre se.

Blind och döv.

Skam är min följeslagare.

Inte en vän, bara en kamrat på vägen. En flyktig bekant. Som ett namn på facebook man inte kan placera men inte vågar ta bort från sin sorgliga lista. För tänk om det visar sig vara en viktig vän.

Jag pratar med allt och alla men lyssnar aldrig på något annat än min egna förbannade gälla röst. Hostan kommer och jag välkomnar den. Den kommer bära mig till döden, likt min far. Samma öde och jag bromsar inte ens för det. Kör rakt in i berget. För att jag kan, för att jag vill.

Skam.

httpv://youtu.be/OCYpXJurNJY

 


 

Skamen.

 


 

 

Den förföljer mig, gör mig sorgsen och död inombords. Inget jag vill gör jag . För jag vill inte göra något. Döden inom mig är bara min att bära.

Gitarrerna i rummet är tysta. De pratar inte med mig, det blir bara tomma ackord. Skam.

Någonstans måste det finnas ett slut.

 

 

 

 

 

 

Enhanced by Zemanta

1 tanke på “Min vän rosslet från min egen luft.”

  1. Du vill visst leva. Du bara inte vet om det än.
    Denna text gjorde bara ont att läsa.
    Ångrar smått att jag gjorde det

    Istället tvättar jag bort det vackra och gör mig redo för natten.

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: