Min värld är din att krossa.

2011-12-21

15:29:27


Utlösning kära vänner.

Igår var det lite kaos i mig. Men ett bra kaos. Ett sådant som ger resultat, det kändes som en storstädning av sådant som bor i mig. Jag vet inte, något har öppnats som jag sade igår. Något som nog är en av alla saker som påverkar mitt mående.

Visst, jag är knäpp ändå. Utan alla minnen och slutna djup i mig. Jag har den mina diagnoser och de är ju kroniska. Jag kommer alltid vara alkoholist, alltid bipolär.  Det ger mig en smula tröst i att äntligen förstå mig själv. Men jag är egentligen inte knäppare än många andra. Vi har alla våra lass att bära på, mina är mitt problem. Bara mitt. Det påverkar alla runt mig på ett eller annat sätt, men det är jag som måste finna vägar att leva med det utan att gå under eller skada andra. Hur nu fan det ska gå till.

Jag har så svårt att erkänna att jag känner saker. Jag kan säga orden, men att släppa fram känslorna är det svåra. Hela jag känns fullt med gråt. Egentligen är jag ju en livrädd liten lort, fylld av agression och rädsla och gråt. Det står tusen och åter tusen tårar på rad, de trängs men jag släpper inte på porten.

En karl gråter inte.

Skulle jag släppa fram allt jag känner är jag rädd för att drunkna. Så jag dricker, röker, dricker kaffe och städar för att slippa känna. Tankarna är jag aldrig rädd för, de stör mig ibland, men jag är inte rädd. Jag är nog lite stolt över att vara fylld med tankar och ord. Det är en fördel i livet.

Jag vet inte hur mycket jag ska berätta. Jag skäms så för min uppväxt. Att växa upp i ett hem där våldet kunde explodera helt plötsligt utan förvarning eller förklarning, att inte våga ha vänner hemma för att de inte skulle se mina föräldrar fulla. Känslan av att vara utlämnad. Jag längtade så efter ett syskon som jag skulle ha kunnat ty mig till. Jag längtar fortfarande efter ett syskon. En syster eller bror som kunde avlasta och dela minnen med mig. Men jag är obotligt ensam i allt det där.

English: John Lennon

Image via Wikipedia

Fan, jag pratar om det där. Lämnar ut mina föräldrar och det känns sådär kan jag säga. Men det är mitt sätt. Kanske är jag för öppen, troligen är det så. Det ligger mig i fatet. Men jag vill sluta känna den där skammen över vart jag kommer från, vem jag blev, vem jag är. Jag vill vara stolt.

Det enda jag kan är att skriva. Ursäkta mig kära du, men jag tycker jag skriver bra. Jag tycker jag skriver förbannat bra. Men resten av allt man ska kunna i världen är jag värdelös på. Så känns det i alla fall. Oduglig, skamsen, farlig, arg, ledsen och alla de där tårarna som fyller baksidan av mina ögonlock.

Ok, jag vet, jag gnäller. Tycker synd om mig själv. Du behöver inte berätta det för mig. Men det är, WobWorld, är bara en del av mig och här väljer jag att strunta i att skriva om mina kläder, mitt hår, hur jag tvättar ansiktet eller vad jag tycker om Idol. Sådant har andra platser i mitt liv.

 WoB en del av mig. Ett alias för min ångest, min kärlek, mina tankar. Mitt inre liksom. Stulet från John Lennon, men jag har tagit det till mig. Resten av mig är bara vanliga Jonas, han som åker buss, tänker på att handla mjölk och sover för mycket.

Svammel, jag vet. Men som sagt, jag har öppnat en port och börjar bli nyfiken på vad som finns bakom. För idag är jag lugn som en filbunke. Efter gårdagens utlösning. Efter dagens.

 

Enhanced by Zemanta
Annonser

Bror. J. Carlzon

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om kärlek, bipoläritet, politik, religion, katter och hundar.

Du gillar kanske också...

2 svar

  1. Junie skriver:

    Känner igen känslan av att man kanske öppnat sig för mycket, men ofta är den nog ganska obefogad. Varför ska man skämmas, hålla tyst och hålla inne sånt som vill ut. Jag har läst det du skrivit om din barndom, och om svårigheterna med känslor, och kan inte låta bli att förundras över dig. Du är stark. Jävligt stark. Tro aldrig något annat! Skäms inte, var stolt över hur mycket du faktiskt tagit dig igenom och överlevt! Och är inte du stolt över dig, så är jag det.

    • jonascarlzon skriver:

      Du har alldeles rätt i det du skriver om öppenhet. Jag måste säga att jag känner att jag fått ett nätverk av människor enbart genom bloggen. Fan, jag har fått min kärlek på grund av bloggen. Kanske kan man hjälpa någon, ibland får man hjälp själv. Ofta är det en form av terapi, en som faktiskt fungerar bra för mig. Jag tackar ödmjukt för dina fina ord och känner att de träffar rakt in i hjärtat. Både du och jag och alla andra bloggare som mår dåligt förtjänar bättre. Så vi peppar varandra, roar varandra och stöttar varandra.

      Det är något väldigt vackert i det. Jag är stolt över att vara din bloggvän!

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: