Mina ägodelar gömmer minnen och känslor.

Som ett helt liv gömt i ting som håller mina minnen hemliga för omvärlden.

För jag har så många saker. Fler minnen. En del känslor.

Varje sak är en del av ett minne, varje minne en del av en känsla.

Alla dessa minnen, alla dessa känslor, är kärlek, avsky, oro, ångest, rädsla, tårar och skratt om jag lockar ut dem ur sakerna som jag förvarar dem i.

Människor först och främst. Men alla dessa dofter, smaker, ljud och ord som jag förvarar inuti tingens bankvalv.

Allt hänger ihop. Ett D-ackord på en gitarr som en älskad människa just lärt sig att bemästra är oändlig kärlek och stolthet gömt i en av de gitarrer jag har har i mitt hem.

Stadens ljus utanför ett sjukhusfönster är känslan av ödmjukhet, tacksamhet, en kärlek som nästan spränger hjärtat och en önskan att alltid kunna beskydda ett litet knytte till nyföddmänniska.

Ett barn som springer mot mig när jag hämtar det från dagis, värmen från den lilla kroppen som sprider sig till mig genom vår hud är en insikt i att äga förståelse för hur oviktig jag själv är förutom att vara där just då.

En kvinna som i ett hörn av ett torg berättar att hon känner så mycket men har så svårt att berätta det och min känsla av att vara utvald som någon som fått den vackraste av gåvor, tilltro.

En stol i mitt kök, den stolen som var min morfars och där han och drack the i kolonistugan när jag var barn, den stolen innehåller en del av min barndom, sommar, sol och Viskans vatten som vi barn badade i.

Korten i mina album, böcker i mina bokhyllor, hundens ögon fyllda av varm vänlig kärlek och tilltro.

En del av allt där har jag nästan glömt.

Eller snarare förträngt. Valt att glömma. I min rädsla för att det skall göra ont om jag minns, att jag ska göra alla dessa människor illa. Igen.

Jag sparar trots allt tingen för att de är banken med min förmögenhet.

Men jag saknar dem, därför har jag sparat dem inuti mina saker. Gitarren, ljuset utanför mina fönster, fotografierna, teckningarna barnet gjorde på dagiset, min beundran inför rött hår. Lappar, kläder som jag vägrar slänga, en tuss av en död hunds päls.

Jag har gjort det försent för dem att ta mig tillbaks. Ett skydd för både mig och för dem.

Sjunger aldrig mer ”Don’t look back in anger”.

Det är bättre att de hatar mig och sedan glömmer mig så att de får leva bra liv.

Min egen nästan försvunna kärlek, fel, min undantryckta kärlek, den jag själv väljer att glömma bort, får vila i sin grav.

Min läxa till er: Glöm mig.

Men mina saker behåller jag. Mitt livs skatter.

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.