Minnen från förr och idag.

Det väcker en massa minnen i mig.

När jag var liten palt hade vi ett hus på landet, en bra bit ut i skogen. Vi hade badplats och egen brygga med en båt. i huset hade vi ett garage med en tillhörande verkstad. Det fanns ett rum för mig och ett sovrum för mina föräldrar bredvid. En inglasad veranda bjöd på utsikt över sjön och jag älskade varje sekund vi var där, förutom några gånger inget alla var gott i livet och varje andetag kanske var det sista. Men det var saker och ting som hände lite då och då i min barndom. Inget att hänga upp sig på. 

Om man gick en stig genom skogen kom man fram till en liten stuga med ett kök och ett större rum och dessutom en pigkammare. Där bodde en äldre man och hans “hushållerska”. Vi var där ofta, jag och mina föräldrar.Där malde man kaffe i en sådan där gammal kaffekvarn som nu säljs som prydnad men då var i högsta grad använd. Det fanns en gammal ladugård och bredvid den resterna efter ännu en, där kunde jag stå på det som varit golvet till ladugården, rännorna där någon mockat när det behövdes fanns kvar i betongen. Bland brännässlorna kunde jag hitta skatter som gamla tepåsar och liknande. Det var ju då jag var i den ålder när vad som helst kunde vara en skatt.

I det stora rummet som var kombinerat finrum/sovrum stod det alltid på översidan av den öppna spisen några snusdosor och dessutom, det mest spännande, skinnmössan med jägarmästar-emblemet på och bredvid den patroner till ett gevär. Jösses vad jag själv ville bli jägarmästare och få en mössa med sådant märke. Jag brukade bara få titta på de där spännande sakerna, men en gång lyckades jag sno med mig en dosa snus, Ettan, och provade för första gången i mitt liv snusa. Jag hade gått iväg lite från de vuxna och gått till den där platsen där skatterna fanns. Jag fyllde överläppen med snus och började må illa för att till slut kräkas gång på gång tills allt i magen var slut och jag bara ulkade luft och snor.

Jag kan ännu känna känslorna det där torpet och även vårt hus fyllde mig med. När mina föräldrar sålde huset var jag otröstlig. Men eftersom vi hela tiden haft en lägenhet i stan på grund av att min mor arbetade på ett sjukhem där så bestämdes det att i valet mellan fortsatt boende på landet eller stan så föll det på en större lägenhet i området där vi hade vår lägenhet. Jag sörjer fortfarande huset. Några gånger har jag kört förbi det och tittat på hur det ser ut, men det är utbyggt och förändrat, inte längre min barndoms trygghet. Andra människor än de mina hade snickrat och byggt om tills allt är annorlunda.

Jag hittade ett kort i högen med fotografier som ligger nerslängda i en bunt i en ICA-påse. Det var Hjalmar, som den äldre mannen hette, jag och min far som stod på min vänstra sida i sina oklanderliga matchande kläder, allt från tröja till skor. Jag vet varifrån min fåfänga kommer ifrån. Kortet väcker minnen i mig, det är nästan så att jag kan känna pälsen på Pia, Hjalmars jakthund som brukade ligga bredvid sin hundkoja på gården. Dofter och synblixtar från tiden 39 år sedan fyller mina tankar.

Tänk att ett fotografi kan ha den effekten på en människa. Fan, jag kommer med ens ihåg hur mycket jag älskade den där tröjan med flaggor som jag hade. Dessutom tänker jag på att jag snart kanske kommer ha sådant där snyggt grått hår som min far hade. Jag ville inget annat då när jag var en liten palt. Tiden går.

2013-06-04-1j5;00;33

Enhanced by Zemanta

Hits: 0