då för länge sedan
Jag saknar den tiden. På den tiden ditt hår var skimrande rött. Du skrattade ofta. Åt mig, med mig. Vi vaknade i din smala bäddsoffa o älskade innan någon av oss riktigt vaknat ordentligt. Ibland gick vi ut i världen och visade upp oss. Jag var så stolt. Så stolt över att gå bredvid dig. Din vackra profil. Dina rena drag. Din stolta hållning. De långa, slanka benen och den perfekta stjärten. Du var det vackraste jag sett och jag kunde inte förstå vad du såg hos mig.
Du vet, en gång gick vi på skogspromenad. Jag försökte vända upp o ner på dig men jag var för klen. Jag tappade dig rakt där på det hårda, kalla gruset. Jag kommer inte ihåg om du blev arg eller inte. Bara att jag blev så rädd för att ha skadat dig.
Kommer du ihåg gläntan vid dina föräldrars hus? Du kokade kaffe, packade en korg och tog mig i handen. Den stora stenen som fanns där. Du lekte visst där som barn. Vi älskade där. Ett tåg åkte förbi precis när du fått på dig kläderna. Jag var så lycklig jag trodde jag skulle sprängas.
En gång hade du på dig en kort kjol när vi skulle gå på fest tillsammans. Dina ben i skimrande nylon. Höga klackar. Skottrutig var kjolen. Herregud. Jag åtrår fortfarande den bilden av dig. Jag var osäker på vad jag kände. Lust eller svartsjuka. Lystnad o stolthet för att du var min, svartsjuka för att andra män fick se dig sån.
När vi kom hem till din lilla etta älskade vi. Jag hann endast få av dig strumporna. Allt annat var på. Jag sköt undan dina trosor och trängde in. Lycka.
Alla mina minnen av vad du gav mig är lyckliga. De flesta minnen jag har av vad jag gav dig är svarta.
Hade jag vetat. Kunde jag veta. Allt kunde vara annorlunda. Kanske.
Träffar: 0