Mitt gränslösa jag.

Man kan sitta vid sitt köksbord och fundera i en evighet. Själv sitter jag där bara ibland. Men funderar gör jag nog i den där evigheten ändå. Det går av sig själv. tankspridd kallar en del det. Jag tycker mer det känns som tankvidd. Totalt oförmåga att koncentrera mig på annat än det som händer i skallen. Runt runt runt.

När jag nyss satt där och funderade så hämtade jag upp en tankeslinga som började pocka på igår redan. Gränser. Om att gå över gränser och huruvida man  sätta upp gränser igen. Inuti sig alltså.

Jag kom fram till att jag tror att man kan det. Det är nog rent självbevarelsedrift som gör att jag tror det. Men jag tror det likt förbannat. Jag har gått över många gränser, en del helt för att jag ville det, en del för att jag inte hade styrka eller vett nog att inte springa vidare fast gränspolisen jagade mig med blåljus och sirener. Konstigt nog kan att gå över en gräns göra att man blir allt mer fången.

Det sägs ju att om man gått över en gräns så kan man aldrig mer sätta upp den igen. Som sagt. Återigen, jag tror man kan göra det. Givetvis kan man aldrig backa bandet och få det ogjort, vad det nu är man gjort. Men man kan återupprätta gränsen. Om man vill och om man kämpar för det. Att återupprätta den inre hedern. Att gå över en gräns betyder, för mig, många gånger att man blir medveten om fanskapet till gräns.

Så jag måste, för att inte bli tokig, tro på att man kan sluta springa fast man redan sprungit över gränser och tabun och annat. Ingen vill nog vara ond. Tror jag i alla fall. Eller, de flesta vill nog inte räkna sig till de som är onda.

Så jag vaktar på mig, plockar tillbaka de gränser jag inser att jag måste ha, de andra får vara nedrivna. Men det är mitt val.

Gränslös?

Hits: 0

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: