Mitt i en pissförkylning.

Jag har egentligen inget roligt att berätta.

De senaste dagarna har jag ju varit förkyld och det verkar som att det blir värre för varje dag, så jag får väl bege mig till vårdcentralen i morgon för lite hostmedicin, ventoline och omtanke. Mer finns det väl inte att göra misstänker jag.

Natten till i dag var en enda pina. Svettningar följdes på frossa och sen var det tillbaka till svettningar igen. En skrällhosta utan dess like, en känsla av att kvävas varje gång jag lade ner huvudet på kudden så jag halvsatt halva natten och mitt humör är därefter. Näsa som snorar, det börjar dessutom göra ont i halsen. Pissskit helt enkelt. Dessutom håller jycken på att svansa mellan benen för mig så fort jag ska någonstans i lägenheten. Skit hund! Nä, hon är underbar. Om hon bara inte rumpade efter mig hela tiden just idag.

Men det värsta är den kliande känslan i kroppen som vill bege sig ut i världen för en uppfriskande powerwalk, men jag märkte att det inte gör sig när jag blev helt slut och yr när jag dammsög. Fan vad detta suger. Det känns som att jag kommer efter i träningen, precis när det börjat lossna på riktigt. Nu när mina bröllopskläder började sitta perfekt och den förhatliga dubbelhakan och den feta buken började vika lite. Jag har inte tid med det här, på tisdag vill jag vara så fin jag bara kan när jag och Maria gifter oss i stadshuset. Jag vill simma och gymma och träna och springa och gå. Inte ligga i soffan och titta på film, jag får ingen ro till det.

Men det är bara att gilla läget. Jag försöker verkligen vila, men det spritter i hela mig. Så det är väl tur att kroppen bestämmer det hela för mig genom yrsel och trötthet, jag har inte så mycket val hur jag än gör.

Nu ska jag ut med jycken. Maria är i stan och löper längs med Viskan och jag är så jävla avundsjuk måste jag erkänna.

Men man lär sig av alla motgångar. Jag får lära mig tålamod (min värsta gren) och att lyssna på kroppen (min näst värsta gren) och det kan aldrig vara fel. För jag har lärt mig under de här veckorna att kroppen verkligen kan övas upp till något nytt, något bättre än att bara sitta i en soffa. Jag tränar, har kul, svettas och njuter av det. Gemenskapen med gruppen hoppas jag kunna behålla i någon sorts form i framtiden, men det blir väl som det blir med det, kanske blir det som när man lovar varandra att ha kontakt när man muckar från lumpen, eller så blir det en liten skara som hänger ihop på gymmet.

reception-onyx-knalleportenAldrig trodde jag att jag skulle njuta av att komma in på ett gym, men jag gör verkligen det när jag kommer in i Onyx. Det är så härlig stämning där, ingen sätter sig till doms, man blir inte rädd för att fråga om man undrar något. Dessutom ligger ju Café Viskan perfekt i lokalerna i Onyx Knalleport, det gym jag trivs bäst på av de tre i staden. Man kan träna och sedan varva ner med en god lunch eller frukost, eller bara en kopp kaffe tillsammans.

Livet vore perfekt just nu, om det inte vore för DEN FÖRBANNADE FÖRKYLNINGEN. Mardrömmen är ju att tappa allt under tiden och få börja om från början. Men längre än så vågar jag inte ens tänka.

För att inte ha något att berätta hade jag visst rätt mycket att berätta.

1 tanke på “Mitt i en pissförkylning.”

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: