Mitt i sorgen

Allt som nyss var så fint och vackert och bra har hamnat snett och ur spår. Jag själv har hamnat snett. Totalt ur det där spåret. Kita, den svarta hunden lade sig ner och somnade och dog. Nu är det bara jag och katten kvar igen. Som det alltid varit känns det som. Två själar i en lägenhet varav den ena själen ramlat ner i ett hål igen. Det som jag trodde var begynnande friskhet och livslust visade sig vara en skör chimär. När allt känns bra så visar sig livet alltid från sin fula otäcka sida verkar det som.

Jag sitter och försöker komma på hur jag ska fortsätta hålla mig uppe. Hur jag ska styra vidare utan att återigen ramla och falla och slå mig. Just nu vet jag fan inte. Alls. Jag har ingen som helst aning men Kitas tuggben ligger bredvid mig på golvet och inatt vilade jag bredvid den allt kallare hundkroppen i väntan på att få hjälp med att köra henne den allra sista gången till djursjukhuset. Hennes nos som de senaste dagarna varit torr och febervarm var kall och ögonen brustna. Hon tog sin självklara plats i mitt liv och nu är den platsen tom och ekande.

Förut, i ett annat liv, tyckte jag att människor som pratade om sorg efter djur svamlade. Nu är sorgen min och kanske svamlar jag men det som gör ont gör ont likväl. I allt det mörka så väntar jag på att hon ska komma och trösta mig, men så kommer jag på att det ju är henne jag sörjer. Katten gör sitt för att ta tillbaka sin plats i lägenheten men har nog inte heller hon förstått att den är hennes igen. Så jag låter tuggbenet ligga kvar på golvet, för att det känns bra att ha det där.

Det är nog dags att sova lite tror jag.

—————-
Now playing: The Divine Comedy – Can You Stand Upon One Leg
via FoxyTunes

Hits: 0

2 tankar på “Mitt i sorgen”

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: