Mitt liv som bostadslös, del 1.

Så jag satt där.

I en jävla kolonistuga på 20 kvm, mitt i smällkalla vintern. Jag fick elda i öppna spisen tills det nästan ven i skorstenen, ändå frös vattendunkarna i köket till is. Köket, det lilla, var som om det låg i en annan värld. Gick jag ut dit så var det som att gå in i en kall vägg när jag passerat dörröppningen. Gick jag däremot ut ur det så var väggen varm. Det var som två världar. Men till köket gick jag bara för att värma mat i micron, för vattnet var avstängt under vintern. Så jag fick ta vatten ur Viskan och bära upp till stugan i dunkar. Fast å andra sidan, jag drack mest öl. Det var för att glömma vilken jävla skit jag satt i, för att döva ångesten som rang i mig och för att lura mig själv att jag var varm. Det var enda anledningen till att ta sig ifrån stugområdet, för att köpa mer öl och något billigt, som nudlar, att äta

I sovdelen kunde jag få upp en bekväm temperatur på kvällen om jag eldade som en tok och samtidigt satte på det gamla elektriska elementet. Så jag tillbringade den mesta tiden där inne. Men på morgonen när elden falnat sjönk temperaturen i stugan till högst 5 grader celcius. Jag brukade kika upp från mina tredubbla täcken och bara låta näsan sticka ut. Jag visste ju att jag var tvungen att gå upp för att lägga på mer eld i spisen, men det tog alltid några långa minuter innan jag hade samlat mod till att gå ur den varma sängen och upp i bitande kyla.

Hade jag tur hade jag vaknat någon gång på natten och lagt på mer ved. Varje vedklabbe var guld värd. Ibland, när den tog slut och mina pengar var lika slut, brukade jag stjäla ved från de andra kolonistugorna. Inte mycket, en vedklabbe här och en där. Bara lite från varje hus, jag ville ju verkligen inte ställa till det för någon, jag ville bara överleva vintern.

Det enda jag kunde göra medan snön föll var att lyssna till musik, läsa, peta mig i naveln och vänta. Oftast så slumrade jag bara bort tiden. Depressionen jag led av hade kastat mig till botten, jag försökte inte ens simma längre. Lät mig bara sjunka utan att ens för en sekund känna lust att leva. Det enda som höll mig från att göra slut på allt var min rädsla för att dö. Inget annat, ingen annan. Allt var grått och alla känslor var försvunna. Jag kände verkligen ingenting. Depressionen är ju sådan, den handlar inte om att man är ledsen eller mår dåligt eller ens om ångest. Den är bara ett enda stort ingenting.

Ibland gick jag små promenader i området. Funderade på vart alla människor var under vintern. På sommaren var, är, området fullt av människor som njuter av livet, på vintern är det endast tystnaden som talar. Men det var ok. Det var bara under de där små promenaderna som jag levde. Det var väl kanske de som fick mig att överleva. Talgoxar och änder, Viskans frusna vatten och snödrivor att pulsa i. Kall luft och, ibland, blå himmel.

Jag hade inget som helt hopp om att komma tillbaka till livet. Bränd på det mesta, utbränd på allt. Jag drack inte ens speciellt mycket längre, till det fanns det ingen lust eller önskan. Jag levde i tomhet och tyckte väl att det var det bästa för en sådan som mig. En usling och jävla skurk. Som om jag hade något att skämmas över. Det hade jag ju inte, men det visste jag inte om. Min värld var inte större än stugan.

 

Hits: 0

6 tankar på “Mitt liv som bostadslös, del 1.”

  1. Tack. Ja just den perioden var inte min vackraste. Men jag fick mycket skrivet, det gjorde jag. Här på bloggen alltså. Tack som fan!

  2. Så. Starkt. Jag dog just en aning. Du är verkligen helt fantastisk som tagit dig upp och dit du är idag, från det där som en liten skit som jag knappt ens kan föreställa sig. Fan vad bra du är!

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.