Mitt pokerface

Det har räddat mig från nesan att vara naken i andras ögon.

För jag lärde mig tidigt i livet att hålla inne den verkliga Jonas. Jag aktade mig noga för att visa den allra minsta ångest eller rädsla eller sorgsenhet jag hela tiden burit. Min barndom var bra, jag kan inte klaga på den, det finns så många andra som har eller haft det värre.

Jag var ett bortskämt. Enda barnet i en familj som var som en helig treenighet i våra egna ögon. Jag försökte bryta mig loss så många gånger. Då när farsan blev skogstokig några gånger per år. Han lindrade sina depressioner och sin ångest genom alkoholen. Då var jag så rädd för att visa att jag var rädd. Det blev en dubbel rädsla.

Masken

Så jag gick genom åren med stensjäl. Inget av mitt inre har fått komma ut. Inte all sorg och smärta och tårar. Jag tog på mig en glad mask och hoppades att ingen, absolut ingen, kunde se något annat.

Så klart höll det inte i längden. När jag väl exploderade fanns det ingen gräns för min vrede. Hårda ord, skriande ord, nävar i väggen och förakt för alla andra, just för att de inte såg, för att de inte kunde läsa mina tankar. Ketchupeffekten kallas det visst, Först inget sedan inget sedan inget och vips har man ketchup över hela tallriken.

På det sättet gick jag genom livet. Lämnade efter mig så många sår hos de som älskade mig. Förakt, högmod, aggression, Allt det där svepte jag runt mig. Höll ut. Drack för att komma ut ur mig själv. Ut ur röran i min skalle.

Andra kunde bli rädda för mig, tycka jag tryckte ner dem. Det är en sanning. För så gjorde jag. Bjöd aldrig in någon till mitt inre. Masken satt stenhårt på mig. Kaos och förvirring och motstridiga känslor inuti mig. För det mesta var det “glada” Jonas andra såg. Speciellt de som inte var så nära mig. Jag blev en clown. Men i min ensamhet grät clownen torra tårar.

Till slut föll masken, jag blev som ett enda stort sår där masken suttit. Jag blödde och grät och vrålade åt en gud jag inte tror på. I sista änden blev jag liggande framför en tv jag inte tittade på, jag tittade i taket eller på väggarna medan tv:n visade bilder och lät röster och musik fylla rummet. Såret blev infekterat. Jag var full för det mesta. Det var det jag gjorde. Tittade med tom blick på tv:n och Lyssnade till det dånande skriet i mitt inre och dövade smärtan med alkohol.

En morgonrock och en smutsig kropp. Smutsiga tankar och ett smutsigt liv. Allt vad solkigt och luktade illa. Jag, jag ville ingenting. Helst ville jag nog dö. Jag försökte men det gick inte. Nu är jag tacksam för det, men just då såg jag ingen utväg.

Masken? Den har jag vägrat ta på mig även om den ropar mitt namn. Nu är jag bara äkta glad och äkta sorgsen beroende på vad livet har att erbjuda. Aldrig att jag tar på mig den där masken igen.

Träffar: 4