Moralen som fattas mig.

Har jag ens en gnutta, en smula, ett minne, av moral i min kropp? Jag letar. Hittar all den påhittade. Den jag vittnar om när jag står i talarstolen. Men den som borde bo i mig? Den verkar fattas.

Kanske är jag blind inför den. Kanske vill jag inte ens se den. Faller för varje frestelse, ramlar efter allt jag famlat efter. Skrapar knäna, slår sönder hakan. Förstör stoltheten. Men jag lever kvar, ljuger ofta, talar sanning då och då. Överlever.

Har jag dåligt samvete? Självfallet. Borde jag ha det? Sannerligen. Är jag mitt dåliga samvete? Absolut inte. Kommer jag minnas som någon som borde ha det? Troligen kommer ingen ihåg mig. Förhoppningsvis.

En rad i folkbokföringen. En gräsplätt med ord på en sten. Kanske mindre, beroende på vad andra anser jag är värd att bekosta. Skit samma, jag själv lär inte veta om något av det. 

Men under tiden, fram till den där gräsplätten? Kan jag behålla mina lustar och min själviskhet inom mig utan att leva ut dem? Vill jag ens det? Sluta röka allt jag kan tända på, sluta dricka allt som är vått. Sluta sova bredvid varje varm hud som går med på det? Troligen inte.

Rasputin hade ju sin följarskara han med.

För det vaggar mig till sömn. Den där sömnen som annars undgår mig. Den där sömnen jag annars aldrig når. Sömntabletter och onani räcker inte. Når inte fram. Ensamheten jag kämpar för är som att svälja rakblad och låtsas inför sig själv att magen blir mätt och blodet får sina vitaminer.

Så, för att visa hur klok jag är, hur upplyst jag är, stänger jag ute, slänger jag ut. Ställer mig i talarstolen och rabblar allt som borde likna moral. Älska din nästa? Fuck min nästa. Snälla, låt mig fuck min nästa. Dyrka inga gudar andra än mig? Ja, just det ja, MIG.

Döm inte. Förutom att du måste låta mig döma dig.

Så, jag har nog inte en gnutta moral i mig.


Hits: 0

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.