Någon dag sker det. Så jag väntar.

Det är så jäkla hopplöst ibland.

Jag, som oftast är oerhört social när det gäller ytliga kontakter, människor i affärer och bussar och fan och hans moster. Men när det blir närmare vänner så fryser hela mitt bröst sönder, den sociala fobin slår till som en fantom från ingenstans.

Så, nu har vi besök av en av våra närmaste vänner med karl och här sitter jag, i vardagsrummet och gömmer mig. Rädd för allt. Jag kan inte svälja, inte tänka klart. Luften jag andas är tung som järnmalm, den fyller knappt mina lungor hur hårt jag än försöker andas.

Help Button

Det är så hopplöst, jag har redan sagt det, men det är det enda sättet jag kan beskriva det hela på.

Jag gömmer mig snart i nattmedicinens värld, lullar till det. Lusten att dricka, så att allt blir lättare, så att jag kan tänka klart igen. Lusten som ramlar in som en gammal god ovän.  Den lusten kan jag inte döda. Så jag hoppas på att mina mediciner gör mig hel en liten stund i alla fall.

Det är så jag får leva ibland.

Winston-Churchill

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.