När andetagen går sönder.

Helt plötsligt, lika oväntat som dagens häftiga snöfall.

En dunderångest. En sådan som gör att man darrar, spänd i varje muskel i kroppen och livrädd för att andas samtidigt som det är det enda man gör.

Andas. Hyperventilerar och vet om det. ANDAS I FYRKANT! Det går sådär. Det var bättre att börja skriva, det blir som instanttherapy på något sätt. Hjälp, rädda mig, skriker en liten ängslig röst i mitt bröst. MEN JAG FÖRSÖKER JU! Andas rätt, gör om, backa bandet.

Funderar på att gå ut i köket, rassla runt bland alla mediciner vi har, men kommer på att vi inte har något som fungerar mot ångest. Det har vi aldrig. De som funkar är farliga, alla sådana är rödlistade för oss som går på beroendemottagning. Så jag får nöja mig med sockerpiller. Möjligen att jag kommer bli trött, men ångesten, den spelar som den vill.

Äh, skit samma. Ut till samma kök, tänder en cigg. Dricker en kopp kaffe. MEN DU ELDAR JU PÅ ÅNGESTEN MED NIKOTIN OCH KOFFEIN, DIN IDIOT! Jag vet ju om det. Ändå gör jag samma sak gång gå gång tills jag ligger skälvande under sängen piper maktlöst, rädda mig, rädda mig.

Jag vet, jag är en idiot. Som spelar musik som om det vore medicin. Fast det är det ju, kommer jag på. Musik, skriva, andas, andas, rota runt bland alla sidor på nätet, som om jag någonsin kunde komma ikapp.

Så jag dricker kaffe, röker, skriver och lyssnar på musik, spänner av i nacken, spänner av i nacken.

Ibland undrar man varför man ens försöker.

Hits: 0