När blått blir rött.

Första maj och jag har inte gjort något alls.

För det skäms jag. Det var dags för ångesten att krypa upp och tränga upp i skallen, upp över, och in i ansiktet. Svårt att andas, svårt att leva. Röda fanor vajar men jag har fullt upp med att andas. Så jävla fel.

Kanske finns det hopp för landet. I alla fall verkar det som det.  Rätt siffror för rätt partier. Det främlingsfientliga ramlar ner, viner genom luften och jag hoppas med hela mitt röda hjärta att de faller hårt och skoningslöst platt på marken.

Allt är kallt just nu. Men värmen står och väntar på oss. Gör snart entré och vi kan lägga undan våra jackor och vår oro. Jag planerar en annan framtid. Har slarvat bort så många år, jag har inte tid att strunta i mina drömmar. Vill bli något. Någon. Inte en det. En nån.

fall

Men det är svårt att förändra tillvaron. Vissa saker har stelnat, blivit svårare att bruka. Jag får runda allt sådant. Runt och iväg. Avundsjuk, så förbannat avundsjuk på de som tillbringade sin ungdom med att skapa sin medelålder. De som har pengar, åker på semester, får respekt. De som gjorde allt det där som jag aldrig gjorde. De som reste på vinst och förlust, levde tillsammans i billiga hyreslägenheter för att gitarrerna skulle vara stämda, inte tappa ton.

Jag gjorde inget. Bara lät tillvaron flyta på. Nu är det andra tider. Marknaden styr, det ska visst vara så. Är man redo att vara frisk och stark bjuder livet på frid och äventyr. Vi sitter fast i avbetalningar av saker vi inte längre har. Betalar hyran och gnager på ramarna och funderar på att bo i tält över sommaren.

Jag vill ut. Strunta i allt det blå som ligger över landet. I skogen finns inga andra regler än att leva gott. Lev och låt leva. Det främlingsfientliga blå är på avstånd, allt längre bort. Folk vill annorlunda, de har sett sina vänner och släktingar och grannar trampas ner, sönder. De vill inte vara med längre. Jag tror på att vi kommer läkas igen. Att alla revor i tillvaron skall sluta blöda.

Första maj är snart andra och jag mår lite bättre. Ångesten står kvar innanför dörren men jag pekar bestämt. Bort, bort. Jag har saker att göra, drömmar att leva. Har ingen tid att vara avundsjuk. Jag gjorde bort mig, nu ska jag reparera skadan.

Annonser

Bror. J. Carlzon

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om kärlek, bipoläritet, politik, religion, katter och hundar.

Du gillar kanske också...

1 svar

  1. Maria skriver:

    Du ska inte skämmas!! Vissa dagar så är det ångesten som vinner. Inte lätt de dagarna, men ja.. Be inte om ursäkt för att du inte gjort något.
    Det har inte jag heller gjort så då är vi två
    Tillsammans är vi starka

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: