När den svarta hunden blir vit-svart.

Vi har haft mer uppförsbacke än de flesta par klarar med kärleken intakt.

Jag vet inte varför hon stormade in och ville dela livet med mig. Jag har inga kvaliteter som borde locka nån kvinna. Likt förbannat lever vi tillsammans, för mig är det ju mitt i livet, för henne lite mitten av ungdomen. Vi lever och vi sover bredvid varandra, vaknar bredvid varandra, intrasslade i täcken och hunden och ibland katten.

Hon står ut, så mycket står hon ut. Att leva med mig är inget äventyr, det är bara grå vardag, varvat med mig i taket eller under golvet. Jag svänger och svajar som en drake som hela tiden söker den bästa vinden utan att få riktig luft under vingen.

Så vad hon finner hon än finner vet jag inte. Men jag funderar inte så mycket på det, för det mesta. Men så sätter jag mig ner, tittar mig omkring och hela lägenheten andas hennes kärlek. tavlor och färgen på väggen i köket har vi valt tillsammans. Två smälter ihop till ett.

Jag står i morgonrocken och målar köksbordet. Det blir klarrött, som en brandbil. Jag älskar varje penseldrag för det täcker allt mer ett annat liv och färgen är kärlekens färg. I vardagsrummet har jag målat ett sideboard vitt. Det var förr mörkt och murrigt, precis som jag ville ha det när vårt hem var endast mitt. För lika mörk som träet var då, var min själ. Nu är den för det mesta vit och nyputsad.

att-äta

Visst. Vi lever ju ändå i den där uppförsbacken, ångest och oro för pengar och livet. Hon lider mer än jag gör, mina sådana dagar är (nog) bakom mig. Jag hoppas det i alla fall. Jag har mina demoner att tämja, men jag har skiftat vapen och är väl rustad för den svarta hunden. Den besöker mig då och då, mest när jag blir stressad och orolig. Då blir hela världen svart i några dagar. Men det går fort över. Jag har börjat använda min tid till annat än att fylla på giften och hatet inom mig. Jag har nystärkt tålamod med mig själv, hur hon står ut med min lynnighet, hetsig het och dunkla tankar vet jag inte.

Ibland (ofta) vill jag dricka bort oron i min själ, men jag vet ju hur det slutar. Ensam och utbränd och kanske till och med ond bråd död allt för tidigt. Så jag kämpar, emot för det mesta. Faller ibland men aldrig längre ner än på knä inför livet. Styrka. Jag känner mig stark.

VI ska gifta oss 10:de december och jag är förundrad över hela saken. Jag är hemma, i hamn. Jag hoppas vid gud att hon är det och förblir det. Ibland står jag ju inte ens ut med mig själv.

Hunden har vant sig vid oss. Ser på oss med sina snälla ögon. Berättar olika saker.När hon vill ha mat slamrar hon lite med matskålen i plåt. När hon vill ut sätter hon sig och stirrbligar. När Den Helande Maria går ut ligger hon vid dörren ett tag, som för att vänta in kvinnan igen. Efter en stund lägger hon sig i stället i sängen eller soffan. För hon litar på att min dam kommer tillbaka.

Hon är liksom likadan som vår kärlek. Tror jag. Vild och vacker och stolt och glad och hoppande och studsande och ärlig och trofast. På något sätt så är hon precis perfekt för oss.

Så jag har kvinnan, ett hemtrevligt gemensamt hem, en galen hund och under diskbänken står mest tomma energidrycksburkar och en flaska såpa. Inga ölburkar, ingen tom vinbox. För jag är inte längre liten och rädd.

Tänk att livet kan svänga så.

Träffar: 1

10 tankar på “När den svarta hunden blir vit-svart.”

Kommentarer är stängda.