När det glada ansiktet ser det ledsna i samma spegel

11:16:38


 

Det här skrev jag för en vecka sedan:

Jag är trött. Så in i döden trött.

Ögonen skriker åt ögonlocken gång på gång att jag ska blunda, men så fort jag gör de så blir jag för några sekunder pigg igen, så pigg att jag måste titta mig omkring. Jag försöker komma på vad det är jag skulle kunna göra men ingen lockar mig. Det är som att gå i gyttja, försöka springa med klister under sulorna. Det enda som förflyttar sig är tanken.

Om jag bara kunde få lite frid en stund. Inte vara jagad av demoner och degvita ansikten. Jag vill, jag kan, jag gör, de orden hänger inte längre ihop. De lever i olika världar. Allt blir bara rörigt och söndrigt. DNA som ligger till grund för mig sjunker sakta mot botten.

depression

En enkel syndare, det är jag. Inget som lockar eller glänser. En smula tankspritt trasig. Egentligen helt utan värde. Men här sitter jag likt förbannat. Älskad av andra. Hur det går till vet jag inte, men jag söker svaret hela tiden. Igår låg jag på soffan och försökte somna medan tankarna rörde sig om just det. Hur kommer det sig att en sådan vidrig människa som mig faktiskt är älskad, omtyckt av vissa. Det är ett under, långt tyngre än en brinnande buske.

Det är nog dags att bomba mig börjar jag tro. Peta i mig mina nattmediciner och försöka sova lite, trots att världen är ljus utanför fönstren och klockan bara visar på eftermiddag. Men snart brinner min hjärna, vitglödgad och het. Allt går bara runt ändå, det blir ingen ordning på saker och ting. Bara goja och meningar som inte hänger ihop.

Eller så vänder jag ansiktet mot ryggstödet på soffan, håller blicken på det hundhåriga tyget, lägger kroppen tillrätta så bekvämt jag kan och försöker sova.

För jag måste bryta det som sker i mig just nu.

Fan, jag vet ju hur jag ska göra. Egentligen.

Hits: 1