När det onormala är en normalitet.

2011-12-10

23:59:16

 


Mitt minne är som ett såll.

Jag letar ständigt efter något. Frustrationen är alltid på topp, jag blir stressad när jag inte hittar nycklar, tändare, cigaretter, tidningen, kaffemuggen, tvättmedlet, hålslagaren, pappren från FK, Filofaxen, snuset, lappen vi skrev där jag skulle kunna läsa vad jag skulle köpa i affären.

Därför har jag ordnat mitt liv i små lådor. Delat in världen i lagom stora portioner där var sak har sin plats. Tändaren i högra rockfickan, plånbok och mobil i vänstra innefickan, nycklarna i höger byxficka, kaffemuggen bredvid hennes stora kopp, saxen i lådan under diskbänken, mobilladdaren i väskan, miniräknarna, en på schiffonjen och en på mikron.

Main health effects of sleep deprivation (See ...
Image via Wikipedia

Allt måste vara på plats. Jag går ständigt och lägger saker på rätt plats. Småpysslar. Lägger tidningar tillrätta, rättar till sneda tavlor, lägger sladdar på plats. Hänger hundens koppel på samma sätt, hänger det fel blir jag stressad. Jag är så neurotisk man kan bli. Raka vägen till psykologen utan att passera gå.

Jag räknade ut att jag varit utan terapihjälp i endast 6 år de senaste 20 åren. Ständigt finner jag mig i väntrum eller fåtöljer och vänder och vrider på alla mina knasiga felaktiga sneda skeva, tankar. Utan den där hjälpen hade jag varit död nu, det är jag övertygad om. Terapi och läkemedel och ett satans jävla hårt jobb från min egen sida. 

För det är ju så. En del tycks tro att det där med att vara knäpp är ett enkelt jobb. Att man glider genom livet på läkemedel och andras goda hjälp. Hade det varit så lätt så fanns det väl inga självmord, inga låsta avdelningar eller sargade människor. Svårare än så är det ju inte. Tänker man den tanken så kanske man någonstans kan få en glimt av hur det är, det där jobbet.

Fast då muttrar ju många om att självmord är en feg utväg och att det är en enkel utväg. Tja, om det är så enkelt så gör det själv då. Det är ju inget litet steg man tar. Återigen, svårare än så är det inte att förstå. Om man vill.

För oss som är skeva är det en enkel sak att förstå. Och vi är många, väldigt många.

Svenska: Karl XII, suverän och allom bjudande,...
Image via Wikipedia

Det har tagit mig många år att förstå varför mitt minne är så urbota dåligt. Jag kunde inte få ihop det att jag som lätt kan lära mig en text, komma ihåg nog för att tenta av kurser eller enkelt kunna analysera svåra kompicerade förlopp inte kan hitta mina egna jävla nycklar i min egen rock. Hur går det ihop liksom? Jag kan leta efter de där nycklarna i alla mina fickor, gång på gång på gång och först tusende gången finna att de hela tiden låg där de skulle. Jag är dum, dum, dum. Men ändå inte. 

Rastlöshet, ständigt på väg, kommer aldrig någonstans. Trummande fingrar och otålighet. Irritation. Dåligt tålamod. Små ryckningar i själen. Okoncentrerad, disträ, inne i min egen lilla värld. Drömmare. Fel, skev, dum.

Fast det var ju inte så svårt. Bipolär typ II med blandepisoder. ADHD allra mest troligt. Diagnoser som öppnade upp världen för mig. Förståelse, äntligen förståelse för mig själv. Förlåtelse för mig själv.

Mediciner som faktiskt hjälper mot de själsliga kasten, dumheter och djupaste dalar. Det svarta blir lite mer grått silver. Det sprakande blir mer en varm brasa. Stabilare. Gladare. Lugnare. Bättre människa.

 


 

Men jag letar ändå alltid efter tändaren.

 

Enhanced by Zemanta

Hits: 0

4 tankar på “När det onormala är en normalitet.”

  1. Jovars, att slänga ut sitt inre på golvet gång på gång är fan inte enkelt. Allt det där väcker önskar man ibland kunde stanna kvar långt där inne i hjärnans alla vindlingar och celler. Men ut ska det. Så klart. I alla för oss skeva. Det där med diagnoser kommer, lovar, jag samlar på dem, sätter upp dem på väggen innanför glas och ram. Det kanske man skulle göra förresten. Vore skojsigt att se gästers miner :-)

    Men det där med att du inte är tillräckligt högt förstår jag inte riktigt. Det finns ju ett flertal olika bipoära tillstånd liksom. Fast det där handlar nog ofta om vilken läkare man träffar. Jag hade turen att finna rätt efter 20 år. Men de som jag har varit hos senare har inte alltid fattat vad det där betyder som de läser på pappren. Man måste ju inte springa naken på torget för att vara bipolär.

    Eller så är du bara helt enkelt skogstokig och galen ;-)

  2. Jag gillar förresten att det står att jag skrev den där kommentaren "alldeles nyss sedan" :D

  3. Ja, de som tror att terapi är nåt slags mirakel som gör en frisk utan att man själv behöver kämpa arslet av sig, de vet verkligen inte alls vad det är frågan om. Eller att självmord skulle vara fegt och själviskt… man kan väl helt enkelt aldrig veta hur det är förrän man själv varit där och balanserat på broräcket.
    Ibland önskar jag att jag också kunde få någon diagnos som hjälpte mig att förstå mig själv. Bulimi och depression, visst, men inte fan hjälper de mig att förstå särskilt mycket egentligen. Det var tal om bipolär ett tag, men de kom fram till att mina toppar inte är tillräckligt höga. Och impulsiv är jag vare sig jag är upp eller ner, alltid. Alltid på jakt efter vad som kan vara dåligt eller farligt eller bara konstigt.
    Jag kanske är som folk är mest ändå. Fast ändå inte liksom.

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.