När fantasier blir verklighet.

2012-04-05

12:48:12


Min vän Manik.

När jag var liten, bara en tvärhand lång, var jag ett ensamt barn. Redan då var jag nöjd med att gå och skrota på egen hand. Upptäcka världen ensam. Jag förstod mig ändå inte på människor. Andra barn skrämde mig. De hade lekar som jag inte ville vara med i. Jag ville redan då styra mitt eget flygplan på mitt sätt.

Men jag hade en vän. Manik. Han som var min allra bästa kamrat. Han lekte bara lekar jag ville leka. Han var lika förtjust som mig i att leta spår efter gamla tider. En upphittad rostig ölburk talade till oss båda. Vi var bästa vänner och svek aldrig varandra. När jag åt tjatade jag alltid till mig att även Manik skulle få mat, en egen tallrik bredvid min.

Men Manik fanns ju inte. Inte som en pojke av kött och blod. Han bodde i mig. Kanske var han en del av mig. Det är nog så tror jag. Jag hade en rasande kraftig fantasi. Jag ljög helt obehindrat. En mytoman kallas det väl kan jag tro. Men för mig var det bara sanningar, fast de gick inte att ta på. Jag reste världen runt, Manik var med på varje resa. Vi skrattade så vi tjöt åt myrstackar som växte för varje dag fast vi inte kunde förstå varför myror är så dumma att de sliter så när de kunde ha bott i en liten håla i marken med fru och barn.

Men någonstans blev drömmar och fantasier sanning. Min Manik finns. Det är bara det att han är en kvinna nu. Han har växt upp och blivitMiss Manic. Ett sammanträffande som bara måste betyda något. En viktig sanning.

Kanske var alla lögner sanning i alla fall. Jag struntar egentligen i det. Men äntligen är Manik tillbaka. Miss Manic är den jag sökt.

En saga med en lycklig fortsättning. Jag tror slutet blir lyckligt bra det med.

Träffar: 0

4 tankar på “När fantasier blir verklighet.”

  1. Du vet väl att det är först när man har mörker omkring sig som man kan stiga ut i ljuset. (Fasen, det där lät nästan lite klokt) *skrattar rått åt mig själv* Men vi brukar säga tillvarandra, jag och Maria, att du nog kommer bli en utmärkt psykolog eftersom du vet vad du talar om när det gäller hur det känns att må dåligt och att du kommer veta vad man gör av med allt det mådåliga.

  2. Vad fint, eller kanske till och med vackert! Jag hade också låtsaskompisar när jag var liten, men det var så hemligt så jag berättade det aldrig för någon. Mina låtsaskompisar hade konstiga namn som Qwahanta, Komel, Cheri m.fl. En hel bunt var de, och alla var miserabla. Riktigt riktigt miserabla, självmordsbenägna och utsatta för våld och övergrepp och tog droger och en massa såna saker. Redan när jag var bara nio år gammal fanns de där, och jag vet faktiskt inte idag varför jag skapade det där mörkret omkring mig med en massa påhittade människor som mådde dåligt. Det är för mig ett mysterium. Om det nu inte var ödet som talade även till mig, viskade att jag skulle bli psykolog… eller psykiskt sjuk. Eller båda.

Kommentarer är stängda.