När hemma är inuti bröstet

Jag är så glad i mitt hem. Nu för tiden. Det fanns en tid när jag var hemlös. Hemlös även om jag hade egen nyckel och egna väggar och eget tak över huvudet. I mina fönster fanns inga gardiner och inga mattor på mina golv. Jag sov på en madrass på golvet och nöjde mig med det. För jag var ju inte hemma ändå. Väggar som slöt sig kring mig, kvävde mig, dödade allt som var jag och mitt.

Nu har jag monterat upp sängen och redan bytt gardiner två gånger på ett halvår. Funderar på att köpa växter och letar roliga saker i affärer som säljer saker till hem och hus och kojor. När jag går ut genom porten är jag fortfarande hemma, i trädgården busar jag med hunden och ute på gatan går min buss. Den som tar mig till staden vid Viskan där jag handlar mjölk och cigg och går på stadspromenad. På något sätt är jag hemma mest hela tiden. Jag bär med mig hemmet, som en sköldpadda plägar göra.

Även om mina väggar är fast i ett hus så är tanken på det och känslan av det inuti mig precis hela tiden.

Just under himlen bor jag

Hits: 0

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: