När inte ens psyket vill ta emot de psykiskt brutna. Vem ska då hjälpa?

2012-01-08

21:47:27


Jag har haft tur.

I alla vårdkaruseller som varit de sista åren så har jag alltid lyckats få rätt hjälp åt rätt problem med hjälp av rätt personer. För det mesta kanske jag ska tillägga. För jag kan språket. Jag ger inte upp, resignerar inte. Tjatar och pratar och lirkar mig in. Använder mitt språk på rätt sätt.

Det tog tid, det gjorde det, innan jag landade i det här jag lever i nu. Jag är inte frisk, men jag har accepterat att jag är sjuk. Att jag har en kronisk sjukdom, bipolär typ II med blandepisoder. Jag är nog fortfarande kär i diagnosen. För den gav så mycket förklaring.

Men det är allt för många, de flesta verkar det som, som inte får rätt hjälp. Att söka sig till psykakuten när man mår så dåligt att man vill dö är som att komma till en vägg.Man ska fylla i sina alkohol och drogvanor. Ingen frågar om sömn, om arbetssituation, om social situation. Bara om alkohol och droger. De som kryssar i att de inte dricker eller tar droger misstros. För visst är alla som mår dåligt bara förklädda alkisar och knarkare? När den attityden finns i psykiatrin, för att inte tala om den övriga vården,

Image via Wikipedia

så är det knappast märkligt att folk tror det som de gör.

När människor sedan läggs in, när de passerat nålsögat, så händer det mirakulösa. För inget händer. Människor blir sittande eller liggande i sina sängar, sittandes vid ett bord och lägger samma pussel för tusende gången eller slår skallen i väggar. Blir man för jobbig att hantera så bältas man. Blir liggande på en brits, fastspänd med kraftiga läderband kring bröst, ben, anklar och händer. Sedan blir man så liggande. Så sitt still i båten, bli inte för krånglig.

Så för att inte ställa till något går människorna därinne i den världen med tysta steg. Ingen frågar spontant hur man mår. Personalen har fullt upp med sig själva, att dokumentera att de dokumenterat att de inget såg.  Patienterna har i sin tur fullt upp med att hålla inne den ångest de kom för att få lindring i.

Vill du leka osynlig, ta dig in på psyket. Där ser man dig aldrig. Du blir ett namn på en lapp där det står om du får gå ut själv för att röka, eller om personal ska vara med då. Eller om anhörig kan räcka. Eller om taket ramlar ner.

Lappen blir viktigare än personen vars namn det står på lappen.

Det är något väldigt sjukt över psykiatrin av idag. Något är ruttet i stammen och hela trädet skulle behöva fällas så att man kunde plantera ett nytt, friskt. Ett som inte blöder så förbannat.

Så jag går med stumma tunga steg från byggnaden. För jag vet att hon finns där inuti. Späd och sårig och ensam och misstrodd och föraktad av allt för många. Jag vet hur det känns, men återigen, jag har tur. Med min sjuksköterskelegitimation följer kunskap och ett språk som hjälpt mig när jag bett om hjälp.

Men inte fan ska man behöva läsa till sjuksköterska för att få vård?

Enhanced by Zemanta

Hits: 0

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.