Gårdagens skrivande.
Det var någon, kommer inte ihåg vem det var, som kastade “du har ju dina blogggrupies” i mitt ansikte för tusen år sedan. Först blev jag sur, jag blir alltid sur. Sen blev jag förvånad. Jag blir alltid förvånad. Sen slog det mig, det slår mig alltid. För, det var ju så. Det vimlade av läsare av det jag skrev. Av alla mina ord, de jag kastade ut i världen för att jag ville vara ett offer och någon som någon ville ta hand om mig. Kvinnor, mest bara kvinnor, läste. Faen vet varför. Kanske var orden för mjuka för män, som var fullt upptagna med att mäta sina kön och jämföra dem, tillsammans i omklädningsrum och vardagsrum. Troligen. En man som gnäller om kärlek och om att vara övergiven. Han kan ju inte ha något att mäta alls. Eller?
Men det var då. Nu finns det inga groupies kvar. Inga män som föraktar. Vi lever i en annan tid. Kvinnorna kräver respekt och männen har blivit tvungna att gömma undan sina måttband. Själv är jag någon annan än jag var då. Skriver törhända om kärlek, men mest om hud och kön, skuld och har slutat vara övergiven utan är den som överger. För mig är det ok. Helt ok. När andra kräver sin rätt smyger jag åt mig min.
Det är väl det jag letat efter. Den förståelsen, den insikten. Jag är inte den samma, världen är inte den samma. Kvinnorna som svek då var övergivna långt innan de träffade mig. Offret var aldrig jag, det var de som var ensamma vid min sida.
Träffar: 0