När livet blir en smula utan färg.

Nu är det inte roligt.

Jag känner mig blå, allt är lite trist. Inte för att jag är deprimerad, men blå som sagt. Det mest är motigt, allt från att vakna på morgonen till att raka mig. Men lite stil vill jag ju ha, så jag ställer mig varje morgon vid rakspegeln och gör det jag måste.

Det samma gäller träningen. Tyvärr så är den oerhört tråkig just nu. Det som var så lustfyllt, så skönt att jag till och med gav mig ut i värsta snöovädret för att ta en powerwalk trots en akut bronkit ger mig nu ingenting. Det är bara ett måste. För att slippa skämmas liksom.

Vi skulle behöva städa här hemma, men ingen av oss verkar ha orken att ta tag i det. Vi pratade lite löst om det hela och kom fram till att vi mycket väl kan ha näringsbrist. För vi ligger på våra 1400 kalorier, som mest, varje dag, är väl lite slarviga med att äta tillräckligt med annan frukt än banan och grönsaker. Så kanske är det så enkelt. Jag vet inte.

Troligen är det inget fel på oss alls. Vi delar väl bara hela världens tristess den här årstiden när allt dessutom är grått och inte vitt och vackert som man kan tycka det borde vara. Jag saknar snön. Den gör vintern uthärdlig. Lättare att leva sig igenom.

En av mina små fasor i livet är att jag skall dö under vintern. Jag vill ligga som en gammal man och kunna titta ut genom fönstret och att det skall vara sommar den där allra sista blicken jag har. Att dö på vintern vore bara allt för trist, som att ha sprungit ett maraton och vara tvungen att bryta 300 meter före målet.

Men klockan rullar på. Vi får väl ta oss ut. Ta vår powerwalk, för den brukar ju faktiskt reda ut tankarna i skallen lite. Efteråt brukar hjärnan vara klar som en porlande vårbäck, jag vet ju det. Så det är väl bara att resa på sig då.

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.