När livet leker gömma nyckeln med en.

Förbannade ångest.

Den sitter i mina käkar, tvingar dem att bita ihop fast jag inte vill. Lockar mina nackmuskler att spännas, bröstet att nästan explodera. Jag vet inte hur jag ska andas, börjar tänka på hur jag ska dra in och ut luften för att inte sluta andas överhuvudtaget. Så klart går det åt helvete. Andningen fuckar upp totalt och jag hyperventilerar.

Andas i fyrkant, svettas, vilja rusa ut på balkongen och rulla mig i snön på plåtgolvet. Dricka kaffe tills hjärtat sprängs. Fan, tänk om jag dör nu. Det vore allt bra nesligt. Jag som just gått ner 10 kilo och fortsätter neråt.

Är det gammal skit som suttit i fettet och lagrats in där och nu flödar fritt i blodet? Man kan aldrig så noga veta, kroppen är knepig. Men faktum är att jag mår kass, risigt, värre än på länge. Vill bara gömma mig i sovrummet. Inte för att jag är lat men för att jag är rädd. Ångesten, den förbannade ångesten.

Jag trodde i min enfald att jag hade den under kontroll nu. Att den försvunnit, förpassats till minnenas rike. Men så dyker den upp igen, i nyborstade skor och vattenkammat hår. Fan ta den. Jag vill inte veta av den, vill inte se eller höra eller förnimma den. Vill bara att den ska dö.

Men, ständigt detta men. Jag får försöka vara rationell nu. Tänka fritt. Koncentrera mig på att slappna av i muskel efter muskel, en i taget. Vänster axel, höger axel, käkarna. Allt det där som spänner sig som stålband innanför huden.

Jag tittar ut genom fönstret och ser blå fält på himlen, mellan allt det gråa. Det kommer andra dagar, jag vet ju det. Dagar då allt är blått och vackert igen och jag funderar på om jag har glömt att ta någon av mina mediciner. Eller vad är det som blivit så knepigt inuti mig att jag inte kan lösa det och det kommer ut, pyser ut, som ångest.

Tänk om jag bara kunde sätta fingret på vad det är så skulle jag ju kunna släppa ut det alldeles. Öppna hjässan och låta eländet flyga ut och bara lämna min kropp och min själ rena och klara. Men istället döljer sig känslorna och tankarna i det fördolda.

Förut, när jag fortfarande var ett vrak, hade jag en ofta återkommande dröm om skuld och skam. När jag väl erkänt inför världen att jag är alkoholist och förlöste mig från skulden och skammen i att försöka hålla det hemligt, försvann drömmen. Jag har inte drömt den sedan dess. Men vad är det nu som jag döljer?

Jag gömmer undan saker så väl att jag själv inte kan hitta dem. De bara gör mig livrädd helt plötsligt och jag vet inte vad de är eller varifrån de kommer.

Hits: 0

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.