När mannen minns pojken i sig.

Sommaren 1977 var nog den sista tiden jag var lycklig.

På hösten väntade första klass, i en skola som ville pressa in mig i systemet och bli som alla andra. Alla skulle vara lika men jag var helt annorlunda.

Men allt det där visste jag inget om då i juni när jag cyklade runt i området kring och i den lilla stugbyn där min mormors kollonistuga låg. Målande staket, grönt gräs, doften från det rena vattnet i VIskans inlopp. Jag var ett fritt barn. Hade lärt mig att jag själv var min bäste vän.

, När mannen minns pojken i sig., WoBWorld

Jag var fri, flög några centimeter ovanför gruset på vägarna i området. Min cykel var röd. Elvis levde fortfarande där borta på andra sidan Atlanten, jag visste inte ens om att min kommande fadersgestalt fanns. Han led sig igenom sina dagar medan jag njöt av vind och vatten och frihet.

Redan första skoldagen visste jag att allt det som var skola var fel för mig. Jag ville lära, men på egen hand. Inte genom bojor av böcker valda av andra, inte genom blyertspennans fula grå bokstäver. Jag ville skriva med krita, välja böcker som berättade för mig varför jag var dömd att leva mitt liv inuti den kropp som omsluter min själ.

Det låg framför mig, då när jag cyklade. Inga hinder, ingen tid att passa. Barndomen jag fick som gåva av mina föräldrar var fri, den lärde mig att jag själv sätter upp reglerna för hur och vem jag är. Be mig gå och höger och jag går åt vänster. Befall bäst du vill, jag själv väljer.

Kanske vore det bra om den där lilla pojken som cyklade runt då 1977 hade fått reda på vad som väntade.

Men varför förstöra dagen för en sjuåring.

Hits: 0

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.