När medicinen löper amok.En guldfisk talar om biverkan från Lamortigin.

Jag kan bara inte göra mig förstådd hur jag än vrider och vänder på orden när jag talar.

Att skriva går lite enklare, bara långsammare än förut. Att läsa längre texter är stört omöjligt så jag läser mest bara löpsedlar. Det är som att titta på berg med mikroskop. Jag förstår allt men förstår ändå ingenting alls.

Kemin i min hjärna är ändrad. Något har ändrat sig, en del av det hela är ju bara bra. För jag känner mig allt som oftast som lite mer i balans, inte så kaosartad hela tiden. Men annat är så sorgligt att jag ville gråta, men inte heller det kan jag längre. Medicinen har satt små små pyttesmå korkar i mina tårkanaler.

forvirrad3

Tänk att små piller kan ändra livet så. Men är det värt priset? För allt det bra, balansen och det sansade betyder ju även att jag inte kan tala vettigt. Det måste vara såhär det känns att ha fått en stroke. Ett enda stort experiment med min hjärna, kemi och elektricitet som ändras och löper andra banor eller inte alls, bara stannar kvar som det skall istället för att rinna ut i blodet.

Frågan återkommer tusen gånger om dagen: är det värt allt det här?

Men jo, det är ju det. För första gången i mitt liv så slipper jag alla tusen tankar som trängs med varandra på en och samma gång. Jag kan tänka rakt, i ett plan, lite mer fokuserat. Ångesten ligger mycket längre bort, det är bara då och då den gör sig påmind och ärligt talat så nöjer jag mig med det. Det är mer än jag trodde vara möjligt även om jag kanske hade hoppats på att bli helt ångestfri. Men vem är det?

Depressionerna vara betydligt kortare tid nu än förr. Det som brukade vara år har bara blivit enstaka veckor, återigen, något jag kan leva med. Jag är tacksam, tro inget annat. Livet har blivit allt det där jag trodde vara omöjligt för bara 5 år sedan. Men det gnager i mig, alla de där biverkningarna där svårigheten att tala är det värsta.

Svårt att tala begripligt, jag har ett minne som en guldfisk. Igår, eller om det var i förrgår, utbrast jag helt plötsligt till Den Helande Maria: fan, jag skulle ju ha varit på terapin idag, det hade jag glömt bort. Den Helande svarade, till min enorma förvåning: Men du var ju där för två timmar sedan.

Det är så illa. Förstår du då själva vidden av mitt dåliga minne. Jag letar efter saker mest hela dagarna.  Mina timmar fylls av en frustration eftersom jag hela tiden letar efter nycklar eller mobil eller Filofaxen eller min kaffemugg eller pennor eller … ja vad som helst egentligen.

Så, är det värt det?

Hits: 0

2 tankar på “När medicinen löper amok.En guldfisk talar om biverkan från Lamortigin.”

  1. Ja det är faktiskt första gången jag råkar ut för en sådan biverkan så att det påverkar mig. Ja, förutom då att det blir svårare att k*ulla med alla dessa kemiska blandningar i blodet, men annars funkar gamle Carlzon som vanligt, förutom då den där dumheten och glömskan och nästan vad som kan kallas afasi som överfallit mig. Helt hopplöst, att jag alltid varit disträ är ju en sak men att glömma typ näsan vid diskbänken är lite knepigare. När jag som dessutom alltid haft språket med mig inte kan kalla en penna för en penna utan frågar efter en ritare när jag pratar med Maria så blir det rätt eländigt. Eller en rörare, vilket så klart är en tesked. Ja du här. Hopplöst och allt det där började när jag gick in på Lamotriginet. Jag har 200 mg på morgonen och 200 mg på eftermiddagen. Så jag är lagom korkad mest hela tiden.

  2. Är du helt säkert på att det är lamotriginet som gör dig så? Själv har jag inte märkt av några biverkningar alls, men det är såklart olika för alla och jag verkar vara immun mot biverkningar av alla de slag om jag ska vara ärlig. Du har säkert högre dos på lamotrigin än vad jag har i och för sig, om nu det spelar någon roll.

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.