När tacksamheten återkommer.

Kanske är jag smittade av en gryende julkänsla, men något varmt och glödande börjar anas i bröstet på mig. November tar snart slut, månaden som jag kallar månaden från helvetet. Den suger ner mig i sitt mörker och sin våta kyla. Så många gånger har jag mött den svarta hunden i höstsvärtan. Alltid går något åt helvete i november. Det är som att det gått troll i helvetet. Men snart är den över, snart gör december entre och visst kan jag redan känna doften av lussebullar, glögg och pepparkakor.

För lika lika mycket som jag hatar november, och den hatar mig, så älskar jag julen. Den är som en fyrbåk i vintern. Nu hoppas jag på gnistrande snö, blå klar himmel och den där tystnaden som man bara kan finna i en snöklädd skog. Spårsnö och en hund som glatt hoppar runt mig när jag går där.

Tacksamhet. För det jag har i livet. Nu är det så många saker, så många personer och så mycket trygghet som omger mig. Vänner, äkta vänner, bättre vänner än jag någonsin haft. De är inte många, men de är så vackra i sin godhet. Det känns som om jag och Den helande har vakande änglar, varje gång vi snubblar så finns det alltid någon som står redo att hjälpa oss upp igen.

Det fanns en tid när jag kände mig så ensam att jag inte ville leva mer. Eller så var det tvärtom, att eftersom jag inte ville leva så skar jag av alla band till världen utanför mitt eget skinn. Jag vet inte, men jag lutar åt att det senaste är sanningen.

Så är det inte nu. Jag vill leva, även om jag har dagar som igår när jag kände att allt rämnade. Men det gick inte sönder, jag gick inte sönder. Det enda som behövdes var en smula tid, några människor som gav mig tröst från sin sida av datorskärmen och sömn. Sömn helar, det är jag övertygad om. Jag litar alltid på sömnen, det är när den uteblir eller kommer till mig vingklippt som jag faller. Men i natt sov jag gott och tryggt under mitt kedjetäcke.

(Ett kedjetäcke är för den som undrar ett täcke som innehåller kedjor av en sammanlagd tyngd av tio kilo. De finns i andra tyngder men för mig är tio lagom. Tanken är att man ska ligga som omsvept av en varm trygghet och för mig fungerar det. Det blir som att ligga i ett moderliv, tryggt, varmt och stödjande. Det blir utskrivet av en arbetsterapeut och jag kan varmt rekommendera det för den som sover dåligt.)

Idag har jag varit i full fart, städat, gått ut på en skogspromenad med hunden och fixat med sådana där saker som annars tenderar att bli liggande. Jag är glad idag. Glad och lycklig, tacksam. Den svarta hunden fick allt vända och gå sin väg igen. Nu har jag bara den underbara svart-vita hunden kvar. Den som ligger varm bredvid mig i soffan. Den äkta levande hunden. Dipp.

Det är dags att fortsätta leva, städa lite till, fundera på de saker som omger oss, praktiska ting. För vänner, kärlek och sömnen har än en gång helat mig.


Tack alla ni som jag nu kan kalla vänner! Ni vet vilka ni är! Ni gör mitt liv bättre.


25 tankar på “När tacksamheten återkommer.”

  1. Jag hoppas att du kan se mig som en vän. För mig är du en vän. Och jag önskar er alla fyra allt bäst i världen. Va rädd om dig och Never give up!!!

  2. Ah. Suger att vara ensam på julafton. Jag vet, har haft några sådana och jag kände mig som den ensammaste människan i hela universum. :-( Tja, träna är ju faktiskt inte en dålig idé i det läget.

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: